Sven Delblanc om Alice Munro, 2013 års Nobelpristagare i litteratur

I dag, den 10 oktober 2013, meddelade Svenska Akademien att den tilldelat den kanadensiska författaren Alice Munro årets nobelpris i litteratur. Med anledning därav publicerar vi en artikel om Munro av Sven Delblanc, själv född i Kanada. Artikeln var ursprungligen införd i Expressen30/3 1984.

Alice Munro, en diktens kartograf i full färd med att måla Kanada

Fantasi kallas en kombinatorisk förmåga, som kan verka med likhetsassociationer, ibland med minnesbilder, som förenas på ett oväntat sätt.

När fantasin arbetar så med språket är den värdefull för diktaren; av en skapande poet eller berättare förväntar vi oss nya möten i språket.

Dock bör inte språkfantasin arbeta godtyckligt som i följande utsago: �Den harmynte vaccinatören finner en spik i den välklädde generalens brunn.� Detta skrevs av fakiren Falstaff och är kanske roligt i sitt sammanhang, men har inte någon konstnärlig effekt, sådana språkliga kombinationer massproduceras av schizofrena människor. Den språkliga kombinationen måste styras av enkonstnärlig plan, som i följande enkla exempel från Baudelaire: �Jag är enkyrkogård som månen fasar för.� Vi är numera vana vid modernistiskt språk, och detta är inte lika chockerande för oss som för Baudelaires samtida, som undrade över en kyrkogård som kunde tala om sig själv i första person och en måne som var så mänskligt lättrörd.

Nu upplever vi genast den emotionella effekten, en förnimmelse av känslodöd i förtid, av begravda hopp.

Fantasins betydelse för dikten är vi alltså medvetna om mycket på grund av romantikens estetik. Minst lika viktigt är minnet, stora diktare är ofta minnesgenier.

Det är inte vilket minne som helst man kan använda, att minnas Sveriges Kommunikationer utantill gör ingen till diktare. Som ni vet måste vi glömma det mesta för att orka uthärda och minnas bara det som är viktigt för vår överlevnad, biologiskt, socialt.

Stora diktare tycks ofta förunnade förmågan att behålla i minnet just dessa färglysande mosaikstycken av det förflutna som de kan använda i sin konst. Strindberg kunde aldrig glömma gamla oförrätter, de var plågsamma sandkorn i hans minne, kring vilka han kapslade dramatikens pärlemor. Hjalmar Bergman hade ett förunderlig tminne för åtbörder och gester, barnets minne av kropparnas språk.

En stor minneskonstnär är Alice Munro, en av många begåvade kanadensiska författare som nu träder fram i stor myckenhet.

Från sin barndom i Wingham, Ontario, bär hon med sig dessa mosaikbitar av minne varav hon byggersina bilder i många utmärkta noveller och i den nu översatta (av Karin Benecke)Tiggarflickan. Diktare antar för mig gärna mänskliga bilder, och för mig är hon en söt och lite slampig tonårstjej, med klipska blickar och ett spydigt leende i mungipan, ett uttryck som inger pojkarna en krypande osäkerhet – är jag skitig på näsan? Har jag glömt knäppagylfen? Tigger hon stryk eller vill hon bli pussad bakom en dörr?

Novellen eller åtminstone det episodiska är hennes naturliga form, och den här �romanen� är en episodisk berättelse om en kvinnas väg från den bigotta småstaden i Ontario till konstnärlig verksamhet i Toronto och andra storstäder.

Det är väl självbiografiskt kan man tänka, men framför allt typiskt för en kvinnofrigörelse som gått så rasande snabbt i Kanada, från nybyggarkvinnans mödosamma liv med kök och kyrka och arton barn till moderna yrkeskvinnor med Marx och Freud och aborter och arton älskare och självförverkligande och valium och psykoanalyser. Den gamla livsformen är omöjlig, den nya ofta nog problematisk.

Barndomens småstad är en miljö att hata och fly bort ifrån, ibland nostalgiskt längta till. Men till slut visar sig också småstaden föränderlig, en återkomst är inte längre möjlig.

Rose heterflickan i West Hanratty, en klipsk jänta som får stipendium och kommer sig upp här i världen, till en början med ett rikt gifte, som väcker hemstadens brinnande avund och beundran. Dock, sånt kan man ännu förstå, det är en av traditionen helgad flyktväg för söta flickor i stan. När Rose skiljer sig ochblir aktris kan man inte följa med längre, nu träder fördomarna i verksamhet.

Kvinnan mellan äldre och nyare roller, detta illustrerar Alice Munro som alltid med stor konkretion. Vad en modern kvinna bör vara lär sig Rose av den aktningsvärda doktor Henshawe, en kvinnosakskvinna av gammalt märke, som sannolikt blir lite besviken på sin hetblodiga elev. Den gamla kvinnorollen företräds av styvmodern Flo, som är en monumental studie i primitiv kvinnlighet, vidskeplig,konservativ, slaviskt undergiven jantelagen och andra lokala auktoriteter.

Mycket kan mankänna igen från den svenska kvinnolitteraturen, men genomgående är dessa kanadensiska kvinnor mer tappra, muntra och stolta i berättelsen om sina missöden, mer böjda för självironi än för självömkan.

Ja, det är en förträfflig bok, att varmt anbefalla, även om min egen favorit är barndomsskildringen Lives of Girls andWomen, där Munros minnesbegåvning firar triumfer. Kloka förlagsherrar har väl kalkylerat i den trendighet som utmärker våra s k kritiker och som möjligen kan göra denna bok intressant som kvinnorollsdebatt. Ändamålet helgar medlen.

Jag är glad ochrörd och lite stolt över denna senkomna blomstring i den kanadensiska litteraturen, samtidigt en aning förbryllad. Landets historia bjuder på motiv för mäktig epik, koloniseringen och konflikterna mellan fransmän och britter, kampen mot USA, indianerna, de etniska grupperna, två världskrig, depressionen…Vad man väntat sig vore väl någon skulderbred epiker med hår på bröstet, något i stil med den Steinbeck som skrev Vredens druvor.

I stället kommer en radda tjejer, ofta brokigt klädda med tvivelaktig smak, elaka och grova i mun, skarpa i blicken, skvallersjuka, ofantligt charmerande… Ja, det är bara att tacka och ta emot förstås.

Samtidigt ängslas man lite för jäntornas öde här i världen. Ska de hamna i rövarhänder och tvingas gå på bestsellerstrita �söder om linjen�, i USA? Hur ska en europeisk publik förstå det speciella i deras erfarenhet? Kanada är nämligen mycket olikt detta USA, som vi redan vet så mycket om genom bio, böcker och TV. Kanada är mycket annorlunda, och dess provinser olika varandra inbördes.

Alice Munros lantliga Ontario kan verka lite primitivt för en ovan läsare, men för oss i grannprovinsen Manitoba var det yppigt och välmående som romerska kejsarriket,rikt och kultiverat och svept i en solnedgångsdager av gyllene dekadens. För folket i Ontario var grannarna i Manitoba enkla nybyggare, lantisar med halm ihåret.

Ack, ja, Kanada är ännu en vit fläck i litteraturen. Som synes är dock diktens kartografer i full färd med sitt arbete.

Expressen 30/3 1984