Krönika i Svenska Dagbladet om temanumret om Delblanc i Parnass

Följande krönika av Kaj Schueler om Delblancsällskapets Parnassnummer om Delblanc stod att läsa i Svenska Dagbladet söndagen den 26/10 2008

EN SAKNAD GENOMSKÅDARE

Han är saknad, kräftan tog honom förtida. Inte bara som författare och introduktör till litterära världar är han saknad utan också som en synnerligen välformulerad och skarp debattör. Han kunde ryta till om litteratur men också om allehanda samhällsfrågor. Hans röst hade idag säkert gjort sig hörd om såväl det höga som det låga i kulturen, finanskris och slantar som förskingras eller om Roberto Saviano, yttrandefriheten och samhällets flathet i kampen mot camorran.

Han var bondpojken som skaffade sig klassisk bildning i Uppsala - intellektuell med blick för det folkligas många yttringar.

Sven Delblanc var en av de stora svenska efterkrigs­författarna och efter Hedebysviten riktigt folkkär. ­Ibland har jag undrat, vem läser Delblanc idag, är han bortglömd? Men tidskriften Parnass och Delblanc­sällskapet gör allt i sin makt för att påminna om personen och författarskapet. Även om de inte kan väcka mannen till liv kan de rikta strålkastaren mot hans gärning. Det senaste numret - med stort antal välskrivna texter - ägnas åt Delblanc.

Retorikprofessorn Kurt Johannesson skriver under den träffande rubriken "Den vältalige modernisten" om Delblancs förmåga att gjuta samman klassisk retorik med modernistisk litteratur. Delblanc var fascinerad av den klassiska vältaligheten - själv en av sin generations främsta utövare - men kluven. I avhandlingen "Ära och minne" gör han räfst och rättarting med alla dem som under 1700-talet skrev svassande hyllningsdikter till konungen, som Delblanc ville avslöja "som en durkdriven retoriker och cynisk maktmänniska", skriver Johannesson. Bort med lismarna, menade Delblanc och drog slutsatsen att endast "de som vägrade följa de kungliga påbuden" skulle bestå.

Och detta är nog också kärnan i hela hans författarskap: en djup misstro och ett ständigt uppror mot makten och maktens språk oavsett vem som iklätt sig den eller på vilken nivå. Hans suveräna språkbehandling kom här väl till pass, förmågan att få en formulering om det mest alldagliga eller djupt tragiska att lyfta från ett enkelt konstaterande till konst.

I en av de sista intervjuerna som den cancermärkte författaren gav med Björn Nilsson (Expressen) berättar han om sin "älskade storasyster" som drabbats av ­malign lymfos: "Hon brann upp inifrån som en halmkärve. Fy fan."

Språket, ja. Crister Enander skriver insiktsfullt om Delblancs "bondska öga som genomskådar floskelmakarna, lärdomshögfärden och borgerlighetens gulliga neuroser, och klär av medelklassmarxister som gör sig karriärer på tidens ihåliga radikalism".
Visst han kunde slå vitt och brett, ibland skjuta över målet, men han var hela tiden sökande, efter sanningen och svaren på livsmysteriet.
Under läsningen och en tilltagande saknad tänker jag att människor som Sven Delblanc görs inte nuförtiden.

Kaj Schueler