Pressberöm till Minnesbilder
Följande recension av "Minnesbilder av Sven Delblanc" - signerad Per Landin - stod att lÀsa i Dagens Nyheter 24/2 2009:
Sven Delblanc Àr tillbaka - minnesbilder och opublicerade brev gör författaren levande igen
Snart har det gÄtt tjugo Är sedan Sven Delblanc dog. Ibland fÄr man en kÀnsla av att hans namn försvunnit ur det offentliga livet, liksom fallet Àr med flera andra i hans generation. Men i de "Minnesbilder av Sven Delblanc" som DelblancsÀllskapet nu utgivit jÀmte en rad tidigare opublicerade brev, teckningar och fotografier blir han plötsligt levande igen.
Som författare och akademisk forskare hade Delblanc oomtvistade kvaliteter. Men hÀr framtrÀder han Àven som lumparkompisen "Nappe" pÄ Svea Livgarde, som Juvenalbroder och lÀroverkslÀrare av den lite gammaldags sort som kunde vÀcka elevernas intresse genom sin subjektiva lidelse för Àmnet.
NÀr Delblanc skulle hÄlla seminarium om Thomas Mann inledde han inte med en objektiv rundmÄlning om tysk romankonst utan började i stÀllet lektionen med att kliva ned frÄn piedestalen och öppenhjÀrtigt förklara att han inte gillade Thomas Manns "opportunism".
Alla uppskattade kanske inte denna uppriktighet, denna alldeles naturliga brist pÄ konvenans. En som definitivt gjorde det var polyhistorn Jan Signeul som sjÀlvutlÀmnande berÀttar hur han sjÀlv blev psykotisk efter ett ÄskvÀder i Hamburg och om hur "Sven hade sökt mig med brev och vykort under denna tid". Just i dessa kapitel blir Delblanc levande ocksÄ som mentor och god vÀn.
I Svenska Dagbladet 28/2 2009 fanns följande notis av Kaj Schueler:
Delblancs vÀnner berÀttar
Han brukade stoppa högerhanden innanför vapenrocken och kom att kallas Nappe. Det var helt enkelt hans "nom de guerre". Den som berÀttar detta heter Rolf Westling och var pÄ Svea Livgarde lumparkompis med Nappe, det vill sÀga Sven Delblanc. Han Àr en av flera som i boken Minnesbilder av Sven Delblanc beskriver sin vÀnskap med den framlidne författaren. BerÀttelserna interfolieras med brev frÄn författaren till vÀnnerna och Àn en gÄng fÄr lÀsaren njuta av Delblancs stilkonst. Som i detta brev till den just vid det tillfÀllet nedstÀmde vÀn, Broder Aliburt: "...vi mÄste postulera handlingsoptimism och framtidstro, annars kan man lika gÀrna lÀgga sig pÄ lit de parade i en geggarkvart."
I boken finns sÄvÀl nyskrivna texter av Lars Furuland och Hans-Göran Ekman som minnesord frÄn vÀnner och kolleger i det akademiska livet. DelblancsÀllskapet har utgivit skriften.
I Upsala Nya Tidning 17/7 2009 skrev Bo-Ingvar Kollberg följande:
Sven Delblanc i Àra och minne
Var det deckarförfattare han avsĂ„g att bli, Sven Delblanc, nĂ€r han 1969 i dagboksromanen Ă
snebrygga deklarerade att han nu skulle övergÄ till att bli skandalskrivare? Sommarens stora kulturdebatt har handlat om vem som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson. I Stockholm har en kÀnd vissÄngare pekats ut. Uppsalaprofessorn Bo GrÀslund hÄller för sin del pÄ ett mera tungviktigt och i romanförfattande mera förfaret namn. FrÄgan behandlas i boken En mÀstare förklÀdd - Sven Delblanc som Bo Balderson. UppmÀrksamheten kan tyckas nÄgot post festum. Vem lÀser lÀngre den pÄ sin tid storsÀljande deckarförfattaren? Eller kommer ens ihÄg honom?
Men Sven Delblanc minns vi gĂ€rna. Det till denne parnassens gigant instiftade litterĂ€ra DelblancsĂ€llskapet hĂ„ller fanan högt och diktarens namn i Ă€ra. Fattas bara annat. Ăven om lite nyutgĂ„vor av böckerna inte skulle skada. NypĂ„stigna, unga lĂ€sare kunde i sĂ„ fall lĂ€ttare Ă€n hittills fĂ„ möta en berĂ€ttare av det stora formatet. Sven Delblanc Ă€r och förblir en av det sena 1900-talets verkligt betydande epiker och författare.
Han var ocksÄ en mycket uppskattad lÀrare och förelÀsare i Àmnet litteraturvetenskap. I den senare skepnaden, i universitetshusets sal IX, upptrÀdde han gÀrna med en ilsket röd halsduk. Den var placerad över nacken som stolan runt halsen pÄ en prÀst. Den författarrollen hade Delblanc frÄn Lars Ahlin, mot vilken han ofta polemiserade i sina böcker. Dagens samhÀlle skulle behöva flera frifrÀsiga predikanter av deras format. Kunniga och pÄlÀsta verbala ekvilibrister. Med tyngd i argumentationen.
Mitt första möte med Sven Delblanc Àgde rum en morgon vid mitten av 1960-talet nÀr jag var ordförande i Studenternas litteraturklubb. Jag ringde och frÄgade om han ville vara med i ett program vi skulle ha. Det ville han inte. Mer blev inte sagt den gÄngen. EfterÄt förstod jag att det var den tidiga timmen som fÄtt telefonluren att upptrÀda sÄ bryskt. Vid ett tillfÀlle lÄngt senare hamnade vi bredvid varandra vid eftersitsen till ett program pÄ slottet.
Sven Delblanc brukade undvika sÄdana sammankomster. En hörselskada frÄn korpralÄren i det militÀra hÀmmade honom. Men vi hade trevligt tillsammans och var bÀgge sÄ försynta vi nÄgonsin förmÄdde. Ett av samtalsÀmnena gÀllde pjÀsen Den arme Richard pÄ Dramaten och det svenska teaterklimatet. Möjligen spelade det in att Astrid Hedenius satt vid samma bord. Det var lÀtt att kÀnna sig trygg i hennes nÀrhet. Efter detta möte var det som om isen var bruten. Varje gÄng jag skrivit nÄgot uppskattande om Sven Delblanc, vilket inte var sÄ svÄrt, brukade det, utan nÄgot följebrev, anlÀnda en artikelstump för införande pÄ Upsala Nya Tidnings kultursida. Och detta trots att det egentligen var Expressen som alltid hade första tjing. Det var en kontakt i det finstilta registret.
Ă
rets utgÄva av DelblancsÀllskapets Ärsbok Àr fylld med hÄgkomster som lyfter fram bÄde privatmannen, diktaren, forskaren och debattören som fram till sin död 1992 var bosatt i Uppsala. Minnesbilder av Sven Delblanc heter skriften som Àr förnÀmligt redigerad av Lars Ahlbom. Den innehÄller utom intryck frÄn nÀr det begav sig Àven ett tiotal brev med bland andra Ivar Lo-Johansson som mottagare, utdrag ur nÄgra av romanerna, fotografier och exempel pÄ nÀr Delblanc satt i garaget hemma i Sunnersta och var Strindberg. Det var hans egen sjÀlvironiska kommentar till mÄlandet. Fast förebilden var nog mera pastos i sitt förhÄllande till fÀrgen.
Lumparkompisen Rolf Westling inleder med nÄgra situationsbilder frÄn Kungliga Svea Livgarde under tidigt 1950-tal. HÀr Äterges den olycka i ammunitionsförrÄdet som fick Delblanc att lÀmna den militÀra banan. NÄgot som dock inte innebar att intresset för försvarsfrÄgorna upphörde. Den minnesgode erinrar sig debattartiklarna i Àmnet lÄngt senare. I nÄgra till Westlings uppsats anslutande brev ger Delblanc flera förtroendefulla glimtar ur privatsfÀren och om författarskapets villkor. En liknande ogarderad hÄllning utmÀrker ocksÄ skriftens övriga brev. De till Ivar Lo och Erik Beckman lyser upp i den dagliga verksamheten annars vÀl förborgade skikt inifrÄn och förmedlar detaljer som onekligen ger allt det veka i böckerna en signifikativ inramning.
I Ingemar Perups bidrag handlar det om vÀnskap rakt av och hos Jan Signeul Àr det frÄgan om en hyllning i litterÀr drapering. Hans-Göran Ekman har stannat till vid Sven Delblanc lÀrargÀrning och denna, om Àn frÄn ett mera grundlÀggande perspektiv, behandlas ocksÄ av Anders Vrethem i dennes upplevelser frÄn realskolan av en ung vikarie som pÄ kort tid fick ordentligt pli pÄ sin klass. HÀr kan sÀkert dagens emellanÄt uppgivna skolfuxar ta till sig ett och annat! Claes-Magnus Hugoh för sin del berÀttar om hur Sven Delblanc pÄverkat honom sjÀlv som gymnasielÀrare. Hugohs artikel Àr dessutom ett stycke exakt Ätergiven mentalitetshistoria frÄn Uppsala vid mitten av 1960-talet. Det var dÄ Ingemar Hedenius lade ribban för nivÄn pÄ kulturdebatten. Inte bara i Fyrisstaden utan i hög grad i riket i stort. Och en tid nÀr mÄnga försökte hitta en balans mellan filosofiÀmnet och studierna i litteraturhistoria för det egna existentiella spörjandet.
Lars Furuland skrev om Sven Delblanc i sina tidigare i Är utgivna memoarer. Detta avsnitt, nÄgot bearbetat, ingÄr i Ärsboken, som Àven rymmer den minnesruna som publicerades i UNT i samband med Delblancs bortgÄng och dÀr trojkan Thure Stenström, Kurt Johannesson och Bengt Landgren med auktoritet och skÀrpa belyser en forskar- och lÀrargÀrning av högsta klass och kvalitet. Allt som allt har det blivit en förnÀmlig skrift helt i linje med sÀllskapets syfte att hÄlla kulturpersonen Sven Delblancs minne vid liv.