Pressberöm till Gräslund och En mästare förklädd
Bo Gräslunds bok En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson har recenserats i många tidningar - här nedan återger vi fem recensioner. Gunnar Olssons, Jan-Olov Nyströms och Andreas Wejderstams recensioner i respektive Upsala Nya Tidning, Norran och Barometern är samtliga mycket positiva. Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet blandar positiva omdömen med reservationer. Sven Wernström i Folkbladet menar att det är Bo Gräslund själv som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson.
Gåtan Bo Balderson kan vara löst
En gäckande skuggfigur heter portalkapitlet, och med den rubriken träffar Gräslund huvudet på spiken! I åratal spekulerades det i vem som dolde sig bak plommonstopet på de retsamma omslagsbilderna och bakom det säregna namnet Bo Balderson. Ingen finns (eller fanns) med det namnet i hela Sverige - men likväl gav Balderson ut elva böcker under åren 1968 till 1990!För att skriva en rejält bra bok om mysteriet Balderson krävs en säreget bred bildning, envetet skarpsinne, forskargehör, humor - och ett rikt och levande språk.
Arkeologiprofessorn Bo Gräslund har i hög grad dessa gåvor, och resultatet är också lysande!Ta bara hans kärlek till svenska språket:Stilen var lätt och frisk, och med jämna mellanrum accelererade handlingen till hisnande fars, skriver han om Baldersons särpräglade berättande. Balderson kan, tycker han, i backspegeln te sig som en skygg utomjording, vid minsta tanke på närmande beredd att i sin UFO dunsta till avlägsna galaxer.
Och redan i bokens titel ger han läsaren en igenkännandets glädje: självklart har Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons Förklädd Gud inspirerat till boktitelns fina apostrofering, och undertiteln är också: Sven Delblanc som Bo Balderson.Som ren arbetsprestation känns hans slit med boken rent bedövande. Självklart har Gräslund läst alla elva Baldersonböckerna, men han måste dessutom (om inte annat som Delblancsällskapets nye ordförande) ha plöjt lejonparten av Delblancs stora produktion. Notapparaten innehåller hela 523 punkter; man blir andlös. Men tack vare noterna kan nu var och en, föredömligt nog, kontrollera varje steg i Gräslunds forskarinsats! Dessutom är referenslistan generös, och registret underfundigt, vägledande och roligt.
Självklart har författaren haft nytta av sin bakgrund som arkeolog, inte bara för att sådana är bra på "att gräva upp allt gammalt", utan för att forskningsmetodiken på många sätt är verkligt fruktbar även inom litteraturforskningen.Och läsaren får kika över axeln när författaren på kriminaltekniskt manér sammanställer en "gärningsmannaprofil", som gällde det ett brottmål i den högre skolan. Så planmässigt tycks ytterst få baldersonjägare ha gått till väga. De har varit många, för bara namnen på misstänkta upptar i Gräslunds bok en hel trycksida. Somliga gissningar var nog för vildsinta även när drevet gick som häftigast. Inte ens kungen slapp undan misstankar...
Systematiskt genomför arkeologen Gräslund ett omfattande "typologiskt" arbete, inte helt olikt just arkeologers granskningar av fynd. Han undersöker och jämför, hos Balderson respektive Delblanc, yttre ramverk, samhällskritik, livssyn, lärdom, bildspråk, arv från Homeros (!), ord och uttryck och ännu en rad faktorer som på sidan 154 ger den klara upplösningen: Det var alltså Sven Delblanc.
Jakten på Balderson blir faktiskt i sig själv en spännande thriller där jag till sist, ganska andfådd, bara villkorslös måste kapitulera inför Gräslunds massivt övertygande bevisföring. Den är mer än vad som krävs för att man "på sannolika skäl" kunde ha avslöjat Delblanc tidigare.
I rättvisans namn ska sägas att några få har seriöst pekat ut Delblanc, som envist framhållit att "det är absolut inte jag!" Men det är en ytterst grundlig forskarinsats som nu ger ännu en spännande bild av författaren och litteraturvetaren Sven Delblanc. Tyvärr är väl både han och hans deckar-alter ego, numera inte alltför ofta lästa!Den som vid det här laget i recensionen inte insett att En mästare förklädd är en lysande bok, språkligt, spanings- och spänningsmässigt bör nog tänka till ännu en gång. Den här boken är värd en stor krets av läsare som sätter värde på kvalitet.
Gunnar Olsson 1/7 2009 i Upsala Nya Tidning
Var Balderson en förklädd Delblanc?
Det fanns en deckarförfattare som inte hette Bo Baldersson. Det tål att upplysa om, eftersom konjunkturerna på spänningsarenan är snabba och ombytliga. I själva verket hette han någonting annat, namnet var en pseudonym.
Enligt Bo Gräslund hette han Sven Delblanc (1931-92), en av Sveriges största författare, vilket också tål att upplysas om eftersom han nu varit död i sjutton år och är bortglömd. Gräslund är professor emeritus i arkeologi och bevisar, med en slags kriminologiskt-litterär metod att så måste vara fallet. Han gör det så elegant, grundligt och vackert att undertecknad recensent kapitulerar utan villkor.
Elva deckare blev det av Balderssons hand, efter 1990 är allt tystnad. Deckarna är hantverksmässigt höglitterära, roliga och kallades en gång politiskt spetsiga. En bildad humanistisk herre måste ha skrivit dem, det är tydligt, en som är akademiskt insatt, enormt beläst. Och som dessutom har viss inblick i de korridorer som kallas maktens.
Spekulationerna och avslöjandena har varit många under åren. Gräslund kan presentera flera sidor över alla de kandidater som skrivits fram genom åren, från Astrid Lindgren till Carl XVI Gustaf. Den ena tokigare än den andra, som kandidater betraktade. Femton kapitel senare har han med stilistisk finess och metodologisk skärpa lagt fast namnet Sven Delblanc.
Allt tycks stämma, liknelser, språk, lärda anspelningar, humor, akademiskt skvaller, kunskapen om persiska mattor och sörmländskt bondeliv. "Gärningsmannaprofilen" stämmer också och får ett helt eget kapitel, även omständigheterna och indicierna pekar åt Delblancs håll. Namnet Balderson kan vara hämtat från den delblancska exilen i Kanada, en mindre ort däröver heter just så.
Böcker av Gräslunds slag är sällan läsvärda, man förväntar sig dunkla samband, sur konspiration och unken populism. Men serveras istället kvicka, kloka och litterära resonemang kring ett författarskap som var en stor välsignelse till mänskligheten. Och så man längtar efter Delblancs stämma under läsningen, som kunde de döda litteratörerna för evigt stå upp med en ny höstbok.
Jan-Olov Nyström i Norran 8/7 2009
Mysteriet Balderson, brukar det heta, vilket också är titeln på Bo Gräslunds bok från 2002 om den författarpseudonym som gav ut elva romaner mellan 1968 och 1990, alla på Bonniers förlag. Nu har Bo Gräslund skrivit en bok till om Bo Balderson och driver hårt att författaren bakom Balderson är Sven Delblanc.
De elva romanerna är som deckare betraktade spännande, typiskt genren för pusseldeckare. Handlingen är sinnrikt flätad och mystiken tät. Men det är inte detta som de blev uppmärksammade för. Romanerna utmärks av en skarp samhällssatir och samtidskritik, där spetsiga iakttagelser från den politiska vardagen blandas med humanistisk bildning.Huvudpersonerna i böckerna är ett sanslöst deckarpar. Det upptågsrike statrådet ?Lilleman? och hans svåger Vilhelm Persson som till yrket är skolpedagog. Den förre hittar på mycket tokerier i politikens värld och den senare reflekterar återkommande över tidens förfall och hur mycket bättre det var förr. Det är också Vilhelm Persson som är berättarjaget.
Så var det då frågan om vem Bo Balderson är, som visar sådana insikter i svensk politik, kultur och klassisk bildning. Många har pekats ut som möjliga personer bakom pseudonymen. Många kända svenskar har varit föremål för spekulationerna. Gräslunds gör listan lång och bland anmärkningsvärda förslag märks Carl XVI Gustaf, Olof Palme, Gunnar Heckscher och Anita Lindblom. Seriösa förslag är Bonniers förlagsredaktör Åke Runnquist och Ebbe Carlsson. Dessa kan dock också avfärdas.
Sven Delblanc är en av många svenska författare som gång efter annan utpekats som personen bakom författarpseudonymen Bo Balderson. Bo Gräslund presenterar i sin nya bok en mycket övertygande argumentation för Delblanc som Balderson.
Att läsa Gräslunds bok om Balderson är som att läsa en deckare, inte minst eftersom författaren efter inledningen har ett kapitel som heter just ?Gärningsmannaprofil?.
I de femton följande kapitlen presenterar Gräslund en mångfacetterad och saklig argumentation för sin tes. Exempelvis framhålls Baldersons sakkunniga beskrivningar av orientaliska mattor, något som Delblanc också var mycket intresserad av. Delblanc var väl förtrogen med den sörmländska naturen och det kanadensiska samhället, vilket också Balderson är. Stråk från Delblancs egna existentiella reflektioner känns igen hos karaktärer i Baldersons romaner. Att de två även har samma bildspråk, kultursyn och samhällskritik är inte minst övertygande.
Gräslund skriver att Delblanc utsattes för kritik på 1960-talet och att den första Baldersonboken skulle kunna ha varit terapeutiskt skrivande. Där gavs möjlighet till syrlig samtidskritik utan att riskera ryktet som seriös författare för Delblanc. Få hade kunnat avhålla sig från att sola sig i glansen av Baldersons framgångar. Men mot bakgrund av detta är det förklarligt.
Bo Gräslunds bok om Sven Delblanc som Bo Balderson är läsvärd. Läsaren får fördjupade insikter i Delblancs liv och författarskap, liksom en intressant analys av Baldersons böcker. Det är en fröjd att läsa. Argumentationen om mysteriet Bo Balderson är spännande och Bo Gräslund själv är en god stilist.
Andreas Wejderstam 11/5 i Barometern
Nu kan jag tala om vem som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson
Aldrig har en svensk författares identitet jagats som Baldersons. Den är det största identitetsmysteriet någonsin i svensk litteratur. Så det känns bra att nu kunna komma med lösningen. Bo Balderson var succéförfattaren som mellan 1968 och1990 gav ut elva deckare som översattes till flera språk och såldes i miljonupplagor.
Över 90 kändisar har misstänkts för att ligga bakom namnet, från Anita Lindblom och Lars Forsell till Ebbe Carlsson och Olof Palme. De flesta helt orimliga gissningar. En som skrivit flera böcker om Bo Balderson är professor Bo Gräslund som nu är aktuell med En mästare förklädd. Boken har undertiteln Sven Delblanc som Bo Balderson.
På 170 sidor vill han bevisa att ingen annan än Sven Delblanc kan ha skrivit Baldersons deckare. Han lusläser båda författarnas böcker och söker efter likheter. Han finner att de uppvisar samma samhällskritik och kultursyn, samma humor, samma bildspråk, samma ordval, samma teorier som till exempel att Jesus aldrig uppstått, samma uttryck som att någon är "hård mot skott" eller att något är "mahognyfärgat", att båda verkar lärda och drar till med homeriska liknelser och språkliga vändningar och så vidare.
Gräslund säger sig bevisa att Sven Delblanc skrivit Bo Baldersons böcker. Han skriver: "Att det kunde finnas ytterligare en person som kan visa upp samma enorma mängd talande och säregna överensstämmelser med Balderson framstår för mig som bortom möjligheternas gräns." Det ska vi tro på, men det gör inte jag. Det finns nämligen en person som har lusläst Sven Delblanc och kunnat ge Balderson intryck av honom, nämligen professor Bo Gräslund själv! Det är han som är Bo Balderson. Han har skrivit sina elva deckare parallellt med att Sven Delblanc gett ut romaner. Men ibland har Balderson anspelat på någon Delblanc-roman som ännu inte kommit ut, säger Gräslund. Här lurar han ingen som känner bokbranschen. En bok finns i manus och korrektur långt innan den trycks. Delblanc och Balderson hade samma förlag, Bonniers, vars förlagsredaktör var en av de få som visste vem Balderson var och hade allt intresse i världen av att hjälpa honom med material.
Bakom pseudonymen Bo Balderson döljer sig alltså professor emeritus Bo Gräslund. Han har alltför länge lyckats hålla sig dold. Även nu skojar ha med oss genom att ge ut sin bok på "Balderson förlag". Om Balderson är död kan han inte starta ett förlag. Men Balderson lever - och om han inte gett ut den här boken skulle jag inte ha kunna avslöja honom. Men nu är det gjort!
Sven Wernström 31/7 i Folkbladet
Långsökta teorier om hemlig författare
Det finns böcker som är så bisarrt kuriösa att de blir formidabelt underhållande. En sådan bok är professorn emeritus i arkeologi, Bo Gräslunds En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson. Gräslund är tillika ordförande i Delblancsällskapet och befinner sig således på sin mammas gata, eller åtminstone på en själsfrändes. Och det tycks ha blivit en hjärtesak av det mest knappologiska slag att bevisa att Sven Delblanc skrev de böcker som pseudonymen Bo Balderson alltså inte skrev, eller hur man nu skall uttrycka saken.
De satiriska deckare som utkom 1968-1990 var enormt framgångsrika, riktiga bästsäljare, i ganska enkel deckarform en komisk men även rasande satir över det mesta i det svenska samhället, från eländig kulturkritik, via ett konfiskatoriskt skattesystem till allmän dumhet. Och Gud vet allt. Deckarparet utgörs av statsrådet och hans svåger, och detta att han var statsråd föranledde massor av spekulationer om att Balderson hade insiderinformation från regeringens innersta kretsar, om han nu faktiskt inte tillhörde dem. Ryktena var rätt vildsinta; till och med Tage Erlander utsågs till kandidat. Annars var väl det vanligaste tipset Sven Delblancs ? och Baldersons ? förläggare Åke Runnquist på Bonniers förlag. Han hade onekligen en räv bakom örat och det var han som låg bakom alla tiders smartaste svenska litterära reklamkupper. Runnquist visste att sprida ut rykten likväl som han lade ut dimridåer, och den spekulativa gratisreklamen i tidningarna och i tv fick försäljningssiffrorna att skjuta i höjden. När jag debuterade på Bonniers 1981 med Runnquist som förläggare gav han mig några Baldersonböcker. Jag blev inte över hövan imponerad. För mycket gnäll och skäll, för litet genomarbetad deckare.
Sven Delblanc förekom tidigt i diskussionen om vem som egentligen var Balderson, och har sedan dess fortsatt att förekomma, även i en debatt här i SvD. Nu har Gräslund alltså tagit sig före att i en ohyggligt detaljerad jämförande studie definitivt leda i bevis att Delblanc var Balderson. Det påminner en hel del om de eviga knappologistudierna i den engelskspråkiga världen om vem som egentligen skrev Shakespeares dramer. År 1996 utkom för övrigt ett svenskt bidrag till genren, Helena Brodin Fribergs och Gösta Fribergs omfattande ?Täcknamn Shakespeare?.
Ja, detta är en i sanning kuriös bok och man kan undra varför Gräslund lagt ned allt detta jättearbete för att visa att det som står att finna i Baldersons böcker även står att finna i Delblancs, och vice versa ? det må gälla, stil, tematik, åsikter och annat som kan förbinda de båda. ?Mycket riktigt?, som författaren titt som tätt skriver, blir bevisföringen ibland övertygande, om det än snart känns som på tok för mycket. Det blir långsökt och går till sist inte sällan över styr i den alltmer konspiratoriska argumentationen.
Varför skrev då en stor författare som Delblanc detta? Gräslund lanserar bland annat en ekonomisk teori. Dels fick han tillräckligt med inkomster för att kunna sluta som litteraturdocent och skriva prosa och dramatik på heltid. Därtill behövde han förstärkning i kassan ? Delblanc tjänade mycket på det han skrev, men fick behålla litet i god eller snarare ond Pomperipossaanda. Låt gå för det. Men när Gräslund kommer in på det maskspel, den lek med läsarna som Delblanc skulle ha bedrivit blir jag litet undrande.
Å ena sidan ville Delblanc inte avslöja sin pseudonym eftersom han skulle få på huden av kritikerna för att han skrev i en lågstatusgenre som deckaren (det var då det!). Å andra sidan, menar Gräslund vidare, sände han gång på gång signaler till läsarna att Balderson faktiskt var han. Varför då, undrar jag? Och om Delblanc nu var så rädd för en liten lågstatusstämpel, varför skrev han då ?Änkan?, en roman i Jackie Collinsstil, som han ju faktiskt fick på moppo för?
Det går inte ihop, således, alla gånger, utan att jag för den delen törs hävda att Bo Gräslund har fel. Eller rätt. Apropå rätt, så hade det varit till gagn för bokens trovärdighet om inte författaren stavat en rad personnamn fel.
Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet 30/6 2009
