Bo Gräslund sammanfattar i Newsmill

Den 13/8 sammanfattar Bo Gräslund i nättidningen Newsmill argumenten för sin tes att det är Sven Delblanc som döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson. 

Sven Delblanc var Bo Baldersson

Vem var Bo Balderson?Det har man nu frågat sig i 40 år. Vi människor älskar mysterier, särskilt när vi har en chans att själv få leka med. Och det hade man verkligen i detta fall. Ombedd av redaktionen att ge min syn på fallet B, gör jag det här.

Balderson gav åren 1968-1990 ut elva "deckare" på Bonniers. Hans framgång var sagolik, närmare två miljoner sålda ex. Hur var det möjligt? Deckargåtorna var visserligen hyfsade men det som gjorde dem så lästa var att de var kvicka, eleganta, farsartade, rappt skrivna och fyllda av elak satir över dåtida politik och samhällstrender, kulturpolitik, litteratur- och konstkritik och mycket annat. Till det bidrog B:s fräcka grepp att ha ett halvgalet stenrikt statsråd med sexton barn och hans trista svåger till adjunkt som huvudpersoner mot en bakgrund av uppsluppna regeringsmöten och riksdagsdebatter. Självklart bidrog författarmystiken till framgången, en gåva som Bonniers tacksamt tog emot och byggde vidare på genom falska spår hit och dit. window.

Att B. aldrig avslöjades under sin livstid berodde mycket på myterna att han var en konservativ överklassare från storstaden med god insyn i det politiska livet. Inget kunde vara felaktigare. För varje ny bok av B vidtog ett hejdlöst gissande med de mest allmänna argument som kunde passa in på många människor. Nu har jag en lista på över 90 namn och måste nu också tillfoga mitt eget. Men någon systematisk undersökning värd namnet kom aldrig till stånd.

En av de först misstänkta, genom en artikel i Vecko-Journalen 1969, var författaren Sven Delblanc, gammal spexförfattare i Uppsala, som producerat en myckenhet farsartad text i roman- artikel- och brevform och som under studentåren i Uppsala t.o.m talade om möjligheten att börja skriva deckare för försörjningens skull.
I april i år gav jag ut boken En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson. Den bygger på en minutiös jämförelse mellan B:s elva böcker och praktiskt taget hela D:s stora litterära produktion, ett par och trettio romaner och andra böcker, pjäser för radio och TV, kulturjournalistik och litteraturvetenskap.

Resultatet blev en störtflod av märkliga likheter. Jag ger här exempel, men bara så långt alfabetet räcker: a) en mängd gemensamma delvis märkliga faktiska omständigheter b) samma värdekonservativa kultur- och samhällssyn c) samma värnande om den lilla människan d) samma förakt för partipolitik, socialdemokratisk såväl som borgerlig e) samma förakt för all slags karriärism, särskilt politisk och facklig f) samma kritiska syn på kyrka och falsk religiositet och samma respekt för äkta kristen fromhet g) samma fixering vid det akademiska Uppsala, t.o.m vid D:s egen arbetsplats, institutionen för litteraturvetenskap h) svärmar av gemensamma svenska och utländska älsklingsförfattare i) samma djupa humanistiska bildning j) samma sätt att osökt alludera på litteratur, konst, historia, musik och opera k) att B och D behärskade samma moderna och utdöda språk, inklusive klassisk grekiska l) exakt samma referensram för liknelser, i första hand hämtade från ett arkaiskt bondesamhälle m) samma halsbrytande groteska liknelser, särskilt för människor n) massor av identiska, originella, hemsnickrade språkliga uttryck och ord o) samma märkliga och ovanliga språkliga påverkan från Homeros p) samma slag av dyster och yster galghumor q) samma förmåga att teckna kvinnliga typer, karaktärer, kläder och utseenden r) en rad märkliga gemensamma strukturella romandrag s) B:s anspelande på ett lantligt Södermanland och på detaljer ur D:s sörmländska barndomsmiljöer t) samma bibelsprängdhet u) samma gnostiskt influerade syn på Treenigheten och på Kristi uppståndelse v) samma intresse samtidigt för konsekvenserna av att Kristus kanske aldrig uppstod x) att namnet B med ett s kan härröra ur D:s kanadensiska erfarenhet y) märkliga likheter mellan guden Balder och D:s syn på Kristus och på sin egen släkts öde z) märkliga detaljerade likheter mellan böcker som B och D gav ut exakt samtidigt å) att B debuterade just när D genomled sin första stora litterära kris, att han återupptog sitt skrivande när D genomled sin andra och sista litterära kris och att han slutade skriva när D fick sin svåra sjukdom och dog ä) att D hade mycket goda skäl att skriva B:s böcker under pseudonym ö) det finurliga i att B och D hade samma förlagsredaktör, D:s gode vän Åke Runnquist, känd deckarentusiast.

Svenska Dagbladets reaktion i somras är ett typexempel på de vilda gissningar utan reellt underlag som gjorde att Balderson kunde gå fri så länge: Att Mats Gellerfeldt tycker att Gräslunds bok blir väl mycket knappologi, det må vara, liksom att han avstår från att ta ställning om G har rätt eller fel (SvD 30.6 2009). Men så avslutar tidningen med den slitna frasen att man nästa dag ska avslöja B:s riktiga identitet. Det sker genom att Magnus Sjöstedt ägnar en hel understreckare åt att hävda att det var Olle Adolphsson som var B, dock utan att redovisa sina argument eftersom de ska sparas till ett senare tillfälle! (SvD 1.7 2009). Och så på tredje dagen spricker allt, när inte mindre än tre av Adolphsons anhöriga och en nära vän protesterar i tidningen och helt avfärdar denna möjlighet (SvD 2.7 2009).

Själv menar jag att det rent statistiskt är omöjligt att någon annan än Delblanc kan vara B.