Uppskattat seminarium om Sven Delblanc och 1700-talet

Succé på Confidencen! 

Lördagen 17 oktober arrangerade Delblancsällskapet ett seminarium om Sven Delblanc och 1700-talet på Confidencen, Ulriksdals Slottsteater. Det blev mycket lyckat. Ett 70-tal personer fanns i publiken. Programmet var fullmatat. Föredrag omväxlade med musikaliska inslag. Miljön i den gamla slottsteatern gav färg, atmosfär och stämning åt evenemanget. Sällskapets nyvalde ordförande Per-Ola Jansson hälsade publiken välkommen. Sällskapets grundare och förste ordförande Maj-Britt Imnander fungerade som moderator.

Först ut var Kurt Johannesson, Sveriges förste professor i retorik och Sven Delblancs  kollega vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Johannesson diskuterade Sven Delblancs snillrika och banbrytande avhandling Ära och minne från 1965, men uppehöll sig också vid hans första vetenskapliga storverk, en lång uppsats om Stiernhielms dikt Herkules, tryckt i Samlaren 1961. Den senare hade Johannesson fått av författaren i ett särtryck med dedikationen: "Till Kurt, en av de rättfärdiga i Sodom, från en annan." Johannesson framhöll att Sven Delblanc tillhörde pionjärerna i Sverige både i sitt intresse för retorik och för sin fokusering på litteraturens förhållande till makten. I sin avhandling pekar Delblanc på de egoistiska och maktpolitiska avsikter som låg bakom Gustav III:s kulturpolitik, t.ex. instiftandet av Svenska Akademien och strävandena att stimulera uppkomsten av en rojalistisk och patriotisk litteratur som firade fosterlandets stora män i äreminnen. Avhandlingen sätter också in tidens intresse för ära, äreminnen och kult av stora män i ett idéhistoriskt sammanhang.

Docent Hans-Göran Ekman berättade om Sven Delblancs livslånga intresse för Bellman både som litteraturvetare och författare. Han uppehöll sig främst vid romanerna Homunculus, Primavera och Gunnar Emmanuel. I den förstnämnda romanen spelar t.ex. en nattlig bacchanal vid Bellmanmonumentet på Djurgården en viktig roll, skildrad i ett lyriskt stycke fullt av allusioner till Bellman. Ekman började med att antyda sitt ämnes lågkomiska möjligheter men ägnade merparten av sin tid åt att placera in Delblanc i en stor svensk humortradition där förutom Bellman också Fröding och Lars Ahlin är centrala gestalter.

Bellmantrubaduren Sten Petri framträdde både med den lugnt idylliska episteln "Vila  vid denna källa" och den dionysiska "Från Bacchus till min flicka". Kanske klappade Delblancs hjärta starkast för den unge, vilde Bellman? Så här skrev han i förordet till Bonnierutgåvan Fredmans Epistlar med teckningar av Peter Dahl: "Det är den unge Bellman, vild, dionysisk, hädisk, frän och fräck, som talar till vår känsla och tolkas för vår tid av mästare som Fred Åkerström och Peter Dahl. Så har var tid sin Bellman, och vår är den unge Dionysos från rännstenen, vild och grov i mun."

Författaren Lars Gustafsson behandlade Speranza, en av flera romaner av Delblancs  hand med handling förlagd till 1700-talet. I Speranza finns, menade Lars Gustafsson, en hos Delblanc vanlig struktur med mönster från Voltaires roman Candide: en ung oskuldsfull hjälte konfronteras med en grym och skoningslös verklighet och får sina illusioner krossade. När den unge idealisten Malte Moritz till sist förstår att han befinner sig på ett slavskepp sätter denna chock i gång en psykologisk och ideologisk process som totalt ska förvandla honom. Gustafsson relaterade romanens problematik till främst 1700-talets filosofiska diskussion av frihetens och slaveriets problematik. Bland andra d'Holbach, Voltaire, Diderot och Hegel var filosofer som togs upp. Speranza bygger på ett lysande uppslag och dess idédebatt är djupt väsentlig, hävdade Gustafsson, men romanen har också brister som gör den till "en torso". Personerna i romanen är typer mer än levande gestalter, den politiska diskussionen förloras i privatpsykologi och dessutom saknar romanen ett övertygande slut. Gustafssons kritik av Speranza fick mothugg av ett par röster i publiken.

Professor Lars Lönnroth hade valt att berätta om hur Sven Delblanc tog sig an 1700- talsavsnittet i den stora svenska litteraturhistoria som dessa två tillsammans redigerade. Liksom Kurt Johannesson betonade han hur Sven Delblanc lade stor vikt vid författarnas förhållningssätt till makten. För Delblanc hörde kreativitet och maktkritik nära samman. Att Delblancs hjärta klappar starkare för den självständige och originelle Ehrensvärd än den idealtypiske hovskalden Leopold är t.ex. uppenbart. Lönnroth berättade också hur Delblanc genom notiser och bildtexter kunde komplettera de bilder som gavs av olika författare i huvudartiklarna, när dessa inte skrivits av honom själv. Sålunda kompletterade han Lönnroths textorienterade stora Bellmanavsnitt med en kort text om Bellmans person och liv. Delblancs ofta roliga och konkreta korttexter bidrog också till att lätta upp stoffet. Lars Lönnroth visade också till publikens förtjusning prov på Sven Delblancs karikatyriska teckningar som ofta medföljde hans brev till Lönnroth. I en hel svit drastiskt satiriska och muntert skabrösa teckningar gisslade han t.ex. den av Lönnroth djupt beundrade Erik Gustaf Geijer.

2004 hade operan Kastrater premiär på Drottningholms Slottsteater. Operan, som har  musik av Miklos Maros och libretto av Lasse Zilliacus, bygger på Sven Delblancs roman med samma namn från 1975 och utspelar sig liksom den under Gustav III:s resa till Italien 1783. Lasse Zilliacus stod nu på Confidencens scen för att berätta om sitt arbete med att förvandla romanen Kastrater till opera. Librettot måste med nödvändighet förenkla romanens struktur och handling. Zilliacus beskrev levande hur vanskligt det var att skära i ett så genomarbetat, komplext och estetiskt fulländat verk som Delblancs roman, men framhöll också hur inspirerande det var att arbeta med en sådan språkmästares text. Han visade också att temat om konstnärens relation till makten, seminariets röda tråd, är helt centralt också i Kastrater. Operasångerskan Susann Vegh sjöng, ackompanjerad på piano av Hans-Erik Goksöyr, först två monologer ur andra akten av operan Kastrater och avslutade sedan med att sjunga en stor aria av Carlo Broschi, alias Farinelli, den kanske störste av alla kastratsångare som funnits. Farinelli har en central roll i både romanen och operan Kastrater.

En bättre avslutning än Susanns vackra sång kunde inte denna innehållsrika dag om Sven Delblanc och 1700-talet få. Sällskapets ordförande Per-Ola Jansson tackade de medverkande föredragshållarna och musikanterna för fina insatser och gav dem varsin blomma. Han berättade också att Delblancsällskapet så småningom hoppas kunna samla seminariebidragen i en bok.

HELDAG I ULRIKSDAL

Seminariet om Sven Delblanc och 1700-talet började redan klockan 11 på förmiddagen och pågick till klockan 17 på eftermiddagen. Deltagarna fick flera tillfällen att bekanta sig både med varandra och den fantastiska 1700-talsmiljön kring Confidencen och Ulriksdals slott. Lunchen intogs på Ulriksdal Slottscafé, dit deltagarna vandrade genom slottsallén och förbi slottet i det disiga vädret. På eftermiddagen dracks kaffe i ett av Confidencens vackra rum. Seminariedeltagarna minglade runt och jämförde sina intryck av de olika föredragen. Bland gästerna fanns som bilderna visar bl.a. Ingemar och Ingrid von Heijne (den förstnämnde lumparkompis med Sven Delblanc), översättaren Aimée Delblanc (med Lars Lönnroth) samt konstnären Peter Dahl (med Hans-Göran Ekman). Föreläsarna Kurt Johannesson och Hans-Göran Ekman finns på bilden högst upp. Längst ned ses Delblancsällskapets ordförande Per-Ola Jansson.

  
                      

 

 

 

 

Reportage:Lars Ahlbom (text), Birgitta Lerjeryd (bild) och Christina Bendegard (redigering)