Debattören Delblanc i ny bok! Köp till förmånspris! Läs recensionerna!
DELBLANCSÄLLSKAPET ger i samarbete med h-ströms förlag ut Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier. Boken har redigerats av Lars Ahlbom och Crister Enander.
SVEN DELBLANC var - förutom lysande skönlitterär författare och framstående litteraturhistoriker - också en skarp och orädd debattör. Han deltog flitigt under tre decennier i den offentliga debatten med samtidsanalyser, maktkritik och satiriska inlägg.
Det är du själv som bestämmer! är en rejäl volym på 300 sidor. Vårt förmånspris för medlemmar är 50 kr. Övriga betalar 100 kr. Porto 50 kr tillkommer. Beställ boken på följande e-postadress: lerjeryd.trosa@telia.com - ange din adress och bokens namn! Sätt också in 100 kr (medlemmar) eller 150 kr (icke-medlemmar) på Delblancsällskapets plusgiro 86 49 86-5.
Lars Lönnroth (Svenska Dagbladet 12/12) sätter Det är du själv som bestämmer! först på sin lista över årets bästa böcker. Artikelurvalet "visar att Sven Delblanc liksom Strindberg inte bara var enastående som diktare utan också som polemiker och satiriker. Politiskt korrekt var han däremot inte."
Boken har recenserats i Kvällsposten/Expressen (Kristian Lundberg), nättidningen Kulturen (Nikanor Teratologen), Helsingborgs Dagblad (Mikael van Reis), BTJ (Bo Nordstrand), Svenska Dagbladet (Magnus Eriksson), Hälsinglands/Hudiksvalls Tidning (Jan-Olov Nyström), Dala-Demokraten (Christina Garbergs-Gunn) och Göteborgsposten (Mikael van Reis). Här återges dessa recensioner i tidsföljd.
Agitation och analys
Det är en smula beklämmande att höstens mest uppfriskande bok är en klippsamling från en författare som har varit död sedan 1992.
Sven Delblanc var född 1931 ute på landsbygden i Canada - en barndom präglad av terror och utsatthet. En del finns att läsa i boken Livets ax - kanske, om man nu skall psykologisera, Delblancs författarskap är mångfacetterat och komplext. Också att placera författarskapet inom snäva genrebeteckningar blir komplicerat; inte minst hans närmande till en sådan bespottad genre som "tantsnusk".
Vi möter en agiterande och analyserande Delblanc som drar blankt inför ämnen som exempelvis Svenska akademien. Det som gör honom till en sådan spännande kritiker är att han i varje artikel sätter sin egen person i pant; vi är fjärran språkteoretiska fegspel. Här handlar det om liv och död. Delblanc rör sig fritt mellan politik, samtidskritik och litteraturdebatt och ibland kan det vara svårt att definiera gränserna.
Lars Ahlbom och Crister Enander har utfört ett förtjänstfullt arbete; och bland de två efterorden är det Enanders som märks väl. Denna samlingsvolym borde läsas av alla som drömmer om att få skriva kritik.
Kristian Lundberg i Kvällsposten 6 november 2009
Våga tala klarspråk!
Det hade med största sannolikhet varit ett stort lidande för Sven Delblanc att genomleva vår samtid.
Han dog av skelettcancer 1992, några månader efter att min debutroman Äldreomsorgeni Övre Kågedalen publicerats. Hans förtidiga död innebar en kännbar förlust för den svenska litteraturen - men han besparades det människoförstörande förverkligandet av tendenser i det svenska samhället som han tidigt registrerade i sin dystopiska men ofta porlande friska och polemiskt muntra samhällsdiagnos. Under de sjutton år som gått har det mesta blivit betydligt värre - även inom den kulturella och publicistiska sfären i detta land. Det finns ingen "borgerlig offentlighet" längre, och någon "socialistisk offentlighet" har aldrig existerat annat än som lam oavsiktlig parodi på Warszawapaktssystemets "diskussioner". Det som i dagens läge i någon mån är kulturlevande och tankepotent tar sig mer eller mindre uttryck i underjordiska eller avsides strömmar, enskilda dissidenter som kommunicerar via nätet eller brev eller samtal. I "offentligheten" härskar det beskäftiga politiskt korrekta "vänsterliberala" konsensusbabblandet nästan oinskränkt, och självcensuren har snöpt alla tänkbara debatter innan de ens inleds.
Jag skrev om den volym Kritik och essäistik 1958-1991 som Symposion gav ut häromåret - den volym h:ström nu givit ut besjälas av samma fria, folkliga, kulturaristokratiska och nyfikna ande. Delblanc är sin egen, oägd, oavhängig, han löper inte med en flock. Under en kort period omkring 1967-71 rycks han delvis med i det tidstypiska kommunistutopiska flummandet, men även i de texterna, exempelvis vårtalet till Uppsalas studenter 1971, finns åtskilligt som är icke-ideologiskt allmängiltigt - hans vredgade ord om "det sinnessjuka samhället, ett samhälle där allt kan exploateras, förvanskas och förgiftas" är minst lika sanna i dag, liksom konstaterandet: "kom ihåg att era kunskaper ingenting är värda, om de inte kan tjäna som redskap att omstörta det bestående".
Men så militant låter Delblanc som sagt endast sällan, och tur är väl det - då vore han i sina samtidskommentarer mest ekande ärgig brons eller en sprucken skrällande cymbal.
Ahlboms och Enanders artikelurval, som avslutas med var sitt nyttigt och klargörande efterord, är uppdelat i tre huvudkategorier: Kultur, Politik, Närande och giftigt. Här finner man bland mycket annat den artikel Delblanc skrev efter att Eyvind Johnson och Harry Martinson, då själva medlemmar i Svenska Akademin, tilldelats Nobelpriset i litteratur 1974 - jämte Olof Lagercrantz var Delblanc mycket kritisk till beslutet, samtidigt som han betecknar Johnson och Martinson som betydande diktare.
Av vissa somliga, bl.a. Gyllensten, har Delblanc senare bisarrt nog lastats för Martinsons självmord 1978, som alltså enligt den "hypotesen" delvis skulle ha förorsakats av denna artikel, som är långt mildare än vad ryktet påstått. Delblanc iakttar med klar blick mängder av förfallsprocesser, från "ockultismens" återkomst, när tron på spöken, "medier" och "synska" andebesvärjare sipprar ner i folkdjupen från den blodfattiga överklassen, till kommersialismens uppsåtligt fördummande och människoförstörande trivialförströelser, som han såg breda ut sig på bekostnad av bildningsidealismen och den kompromisslöst praktiska förnimmelsen av kultur som autentiskt livsvärde.
Redan 1979 konstaterar han: "Grundskola och gymansium är dåliga skämt, universiteten kör fast i byråkrati. Andelen bonde-och arbetarbarn i högre utbildning är förmodligen mindre än någonsin." Och vidare, om skiktet av kulturlösa profitörer och ockrare: "[de har] ingen känsla av ansvar för kulturen, ingen känsla att tillhöra en kulturbärande klass. Uppkomlingen av i dag köper möjligen tavlor som investering, men han köper inte böcker, ty böcker har inget andrahandsvärde. Han upplever inte detta samhälle och dess kultur som sin egendom för tid och evighet." Språket är ofta drastiskt och konkret, statskyrkan är exempelvis "en orkeslös gubbe som ligger på sotsäng och mumlar socialetiska truismer".
Verkligheten "bakom den pseudo-progressiva retoriken" om utbildningsreformer" (som påstås vara i färd med att skapa "demokrati", jämlikhet och paradiset på jorden) är i själva verket" att producera "analfabetiska löneslavar samt okunniga och lojala funktionärer". Det går inte att bedra Delblanc med vackra fraser och tomma ord. Där finns hos honom en väl utvecklad, hypersensibel och kallt granskande sund misstrogenhet gentemot överheten och dess privilegiekorrupta påbud och eufemistiska domesticerande svammel. Delblanc vägrar även bestämt att förhärliga de exploaterade - såväl i artiklarna som i hans kreativa romanvariationer på dominance/submission-temat och den sadistiskt nyckfulla maktens mörka lockelse (i Prästkappan, Nattresa, Speranza) är han väl medveten om att de förtryckta oftast bara väntar på ressentimenthämndens förverkligande, att i ett slag få förvandlas från offer till bödlar...
Han är definitivt ingen utopisk världsförbättrare, synen på människonaturen är välgrundat mörk.
Men det är ingen loj uppgivenhet som Delblanc, denne radikalkonservativt pragmatiske och pessimistiske socialsolidariske individualanarkist, förespråkar: "Grymhet och ondska kan vi undvika, men vi måste värja våra liv. Vi måste stå det onda emot." Delblanc säger att han "har det som de flesta": "Jag känner mig utarmad och bestulen. Jag känner mig förödmjukad och kränkt av det iskalla människoförakt som råder i detta experternas samhälle."
Han upplever "en drömlik och förlamande känsla av att sitta fast i en mytologi och ett skrivsätt som dikteras av krafter utom mig själv" och kan inte förlika sig med författarnas "tjänande av det samhälle de tillhör", eller rättare sagt de flestas underdånighet gentemot de förhärskande trosövertygelserna, konventionerna och institutionerna. Han tänker på Strindberg - "en stor hantverkare i ord och därtill en folkkär författare. En sådan är knappast möjlig i dag." Kanske inte - men vi måste i alla fall våga tala klarspråk om tidens urartade själlöshet, oavsett om någon vill eller kan läsa det eller inte.
Nikanor Teratologen i nättidningen Kulturen 15 november 2009
Skyn speglad i dyn
Sven Delblancs författarskap sträcker sig från 1700-talspikaresk till sörmländskt bonnland, från fattigsverige till välfärdsstat, från lidande liv till maktens fördärv, men till denna levande litterära fresk hör också andra roller - han strövar också genom textlandskapet som höglärd akademiker och vittskrivande intellektuell medborgare. Han rör sig över allt och med väldig flit.
Den kompletterande bilden har förtjänstfullt dokumenterats de senaste åren - 2007 kom dels en bastant volym med Delblancs kritik och essäistik från 1958 till 1991 och samma år densammes Strindbergstudier. De två böckerna följs nu av Det är du själv som bestämmer där vi får trenne decennier Delblanc som han uppträtt på svenska tidningssidor. Det är den allkunnige Lars Ahlbom som är det delblancska testamentets exekutor i de tre böckerna, i den nu aktuella tillsammans med Crister Enander.
Vi får därmed en blick för den väldiga vidden i Delblancs författarskap. Han är inte bara berättare utan också litteraturhistoriker och pennfäktande intellektuell. I den senare rollen vandrar han över hela fältet från demokrati- och frihetsfrågor till sammanflätningen av litteratur och ideologi.
Det är förstås en rad aspekter av bilden av den egentlige Delblanc, men när det väl är sagt är det lika viktigt att betona rolltagandets teatrala sidor. Delblanc försvarar inte bara sina värderingar i olika samtidsfrågor, utan producerar också oavbrutet bilden av sig själv: alltså författarpersonan "Sven Delblanc". En både krävande och glänsande roll att kreera.
Det är i den gestalten som en rad olika linjer strålar samman - från romanerna till dagböckerna, från debattinläggen och idéartiklarna. Det är du själv som bestämmer! heter alltså boken men den uppmaningen gäller också denna delblancska persona: Det är jag själv som bestämmer! Han är då både den lärde och den dystre, en urbota pessimist och en ordrik självömkare - en förödande skicklig litteratör och likväl en sorgset munter gosse.
En sorts katastrofkänsla vilar över allt Delblanc rör vid. Lite rikskverulant är han och trivs utmärkt med det. Att piska sig själv äger ju viss stilistisk njutning. Delblancs lamentoso ljuder ständigt. Humanism rimmar trots allt på nihilism och skyn finns speglad i dyn.
Det man kan lära sig av honom är hur en genuint litterär kritik alltid ställer sig mitt i sitt ämne för att formulera sig med kvickt gyckel och flämtande hjärta. Grötighet är där en dödssynd. Därför trivdes han i tabloidformatet.
Detta rolltagande tror jag man skall vara medveten om när man söker efter den "autentiske" Delblanc. Det blir hursomhelst uppenbart när jag läser de två specialkunniga efterorden. De kompletterar varandra såtillvida att Crister Enander frammanar bilden av en moralisk och mobergsk underklasskämpe med så mycket naturalism att föremålet torde vara uppvuxen på salt sill och härsket fläsk. Det är förstås en viktig bit av den delblancska självframställningens romantik - "en evig utböling" - men man kan då knappast begripa att samma varelse även skrev eleganta essäer om Musils utsvävande roman och Valérys persiska fé.
Lars Ahlbom å sin sida pekar både på mystiken och den tragiska frihetsvisionen som förgrenar sig ut i dagskritiken och i glidande politiska positioner. Ja, Delblancs roller var många och han kunde själv lite lustfyllt räkna upp dem genom den gruvsamme Mon Cousin i "Åminne" men bara för att konstatera att individen ändå är så där existentiellt namnlös som det skall vara i den sanna konsten.
Kring alla dessa roller spelar förstås politiken sin teater. Det är ju trots allt sextiotal och sedan långvarig baksmälla. Ena stunden rödrosig, andra stunden gråsosse. Ena stunden anarkistisk, andra stunden kulturkonservativ. Vid Palmes död 1986 prövar Delblanc själva Bachstämman i Expressen av alla blad.
Den här samlingen vittnar genom sin välpeppade melankoli om vitaliteten i Delblancs publicistik. Särskilt muntert är hans yxhugg in i diskussionen mellan pennskaften Lars Gustafsson och Jan Myrdal i det en gång så haussade pekoralet "Den onödiga samtiden" (utkommen bara fem år före den verkligt stora diskussionen om moderniteten briserade). "Myrdal samtalar aldrig, han föreläser och håller tal...". Iakttagelsen består. Vidare finns här fina utsnitt från tankeböcker som "Åsnebrygga" och "Trampa vatten", medan hans persiska brev i "Zahak" blir lätt gravitetiska i retrospektiv (i synnerhet ställda vid Ryszard Kapuscinskis "Shahernas shah"). Delblanc ser minsann ingen framtid för islamsk fundamentalism...
Den stora berg-ochdalbanan infinner sig förstås i åren som förbinder sextiotal och sjuttiotal. Delblanc är vaksamt vittne till studentupproren i Berkeley 1969. Han hade då skrivit sin allegoriska "Nattresa" 1967, men känner nu katastroferna närma sig. Men 1971 håller han ändå ett ganska fantastiskt och alldeles rosenrött vårtal till Uppsalas studenter: "leve för solidariteten mellan folken och för en röd vår. De leve!". Sedan inträder den vennbergska besvikelsehanteringen med bottenfrusen leda - Acedia heter den isögda härskarinnan. Likväl är det nu som han presterar den konstnärligt enastående Hedebysviten.
I denna emotionella berg- och dalbana är reaktionen på Nobelpriset 1974 till Eyvind Johnson och Harry Martinson kanske det mest dramatiska ögonblicket: ett "katastrofalt beslut", "nära nog försnillning" kallar han det. Det var rasande ord och lite senare drogs blanka vapen mellan Olof Lagercrantz och Lars Gyllensten. Jag minns det som i går. Liksom på teatern höll man andan.
Om Delblanc egentligen förstod vad han då skrev mot Martinson och Johnson vet jag inte, men tonfallet var knappast hos någon gläfsande underdog även om han gärna ipälsade sig den ömfotade rollen. Delblanc var redan då folkläst författare, starkt profilerad intellektuell och epåletterad akademiker. Hur mimosakänslig han än var för makt var han en person med en noshörnings makt - ordets makt.
Hur ser de här texterna ut i dag? Energiska i sitt blodfyllda engagemang, men också tidsmärkta. Den offentliga scenen erbjuder en rad roller och Delblanc såg de litterära möjligheterna med dem. Jag kan konstatera att Delblanc också har åldrats - i den bibliska retoriken och den heroiska ruelsen. Utvecklingen bådar förstås aldrig gott och Delblanc retirerar efter hand till en närmast förmodern gestalt.
Bortom stat, kyrka och parti, bortom kommersialismens spektakel och intelligentians mobila fältbordeller längtar han till våra själars bondby. Ursprunget för gott och ont.
Mikael van Reis i Helsingborgs Dagblad den 16 novenber 2009
Sven Delblanc Det är du själv som bestämmer
Att Sven Delblanc (1931-1992), vid sidan av sitt skönlitterära författarskap, skrev debattartiklar i skilda ämnen med enastående polemisk skärpa och kraft i uttrycket blir tydligt i denna samling artiklar från 1958 till 1991.
Urvalet, redigeringen och de orienterande kommentarerna, som är nödvändiga för oss sentida läsare, är gjorda med respekt för de inblandade och sinne för väsentligheterna.
Delblancs kritik rör litteratur, konst, politik, tro och ideologi i vidaste mening. Hans talang för satir och ironi och hettan i attackerna på expertvälde, enögd politisk litteratur och allmän dumhet, bränner ännu eller lockar till skratt. Det handlar om att försvara genuint mänskliga värden som är hotade i västerlandet. I reportagen från studentupprorens Berkeley 1969 och intrycken från den persiska byn 1971 får framställningen rent episka drag.
Redaktörerna Crister Enanders och Lars Ahlboms efterord ger en koncentrerad bild av Delblancs liv och verk och livshållning av desillusion och munter kamplust.
Bo Nordstrand i BTJ (Bibliotekstjänsts recensionsskrift)
Lysande - när grälsjukan kunde tyglas
Sven Delblanc var en obönhörlig polemiker, möjligen också obotfärdig. Visserligen kunde han medge att det kanske låg någonting i en kritisk invändning, som när Mats Gellerfelt 1979 anfört de välvilliga recensionerna av Delblancs roman "Gunnar Emmanuel" som exempel på den svenska kritikens hållningslöshet. Men det var en kommentar i förbigående, inbäddad i ett längre resonemang vars bärande idé var att de andra lik förbaskat hade fel.
Det var som om Sven Delblanc reserverade de självkritiska åtbörderna för sina egna böcker. Om dem kunde han uttala sig nog så förklenande. Men i den stora debatten 1980 om de intellektuellas ansvar söker man förgäves en självironisk kommentar om Delblancs tidigare socialistiska övertygelse.
Den var mer doktrinär än vad många av oss förmodligen minns. I dagboksromanen "Åsnebrygga", baserad på Delblancs vistelse vid Berkeley under studentrevolten, finner vi sådana entydiggörande bilder av det amerikanska samhället som senare präglade medievänsterns slentrianmässiga anti-amerikanism, alltså den medievänster som Delblanc kritiserade tio år senare.
Även Sven Delblancs vårtal till Uppsalastudenterna 1971 rymde en revolutionsromantisk rappakalja som borde ha framkallat åtminstone en lätt rodnad på Delblancs kinder. Men det kanske den gjorde också. I sin efterskrift till volymen "Det är du själv som bestämmer!" skriver Crister Enander att han "misstänker att den naiva trosvissheten vissnar redan vid frukostbordet morgonen därpå"
I boken har Enander och Lars Ahlbom sammanställt ett urval av Sven Delblancs litteraturkritiska och politiska debattinlägg. De har gjort ett fint arbete. Artiklarna placeras in i sina debattsammanhang. Vi får även omfångsrika citat från de andra deltagarnas bidrag. Lars Ahlboms sammanbindande kommentarer återför oss också till den tid då debatterna fördes.
Diskussionen om svenskt kärnvapen, Vietnamkriget, den stora kommunsammanslagningen, shahens diktatur, socialdemokratins förborgerligande, konservatismens förkrämligande, de intellektuellas svek i Afghanistan, Palmemordet: allt återfinns i Delblancs artiklar. Det var inte så längesedan, men det var ändå en annan tid. Europa var delat. Vi hade inga fjärrkontroller och en tjatig debattör kunde fortfarande låta som "en skiva som hakat upp sig".
I urvalet ser vi både styrkan och svagheten i Sven Delblancs polemik. Enander betonar i sitt efterord hur starkt Delblanc formades av sin uppväxt i en närmast "förmodern" bondemiljö. Delblanc skriver själv att demokratin var starkare i denna. Hans misstänksamhet mot alla slag av storskalighet fann sin näring i den erfarenheten. Om Delblanc varit amerikan, hade han kallats populist.
Kanske var Delblanc bäst som politisk debattör när han manade fram bondesamhället ur historien. Han skrev om närdemokratin då nästan varje (manlig) invånare någon tid i livet hade uppdrag för "det kommunala". Men han kunde också frossa i skildringar av bondesamhällets matvanor på ett sätt som idag bara matchas av hans gamle träto- och sedermera vapenbroder Jan Myrdal. Så blev kalvdansens försvinnande en sinnebild för den svenska demokratins kris.
I detta var Sven Delblanc konservativ; Ahlbom kallar honom "radikalpessimist, anarkist och gråsosse". Boken rymmer också en del inlägg där Delblanc efterlyser en ny, eller äldre, värdekonservatism. 1960-talets konservatism var för honom vulgärt ekonomistisk.
Men samtidigt kunde han i det patetiska talet till studenterna efterlysa "en ny människa", alltså den värsta av de mardrömmar som 1900-talets utopier skapade.
Tillbakablickandet rymmer ett utopiskt moment, och utopierna uttryckte ofta en guldåldersdröm. Inte ens Delblancs radikalpessimism kunde svära sig fri från utopierna.
Det tillbakablickande draget gjorde också Delblanc kritisk mot konstnärer vars verk speglade en, med hans ord, "flykt ur historien". Delblanc anförde Joyce och Picasso som exempel och påtalade det abstrakta draget i den senares politiska engagemang. Han såg också Picassos konsthistoriska pastischmålningar som symptom på den motivbrist som flykten ur historien medfört.
För Delblanc var tiden och den konkreta miljön, den upplevda historien, alltid centrala. Det kunde också göra hans ställningstaganden paradoxala. Å ena sidan hyllade han en ny socialistisk litteratur på 1960-talet, åtminstone den begåvade delen av den, å andra sidan visade han en modernistiskt förfinad känslighet. Fast han varnade även för att modernismen stelnat till institution och etablissemang. Estetiskt förenade Sven Delblanc konservatism och radikalitet.
Hans syn på populärkulturen var dock ensidigt konservativ. På 1960-talet föreslog han på allvar (såvitt jag förstår) censur av låghaltiga veckotidningar och böcker. I sitt förbudsivrande använde han den osmakliga smittometaforen.
När Delblanc trodde sig vara fördomsfriare tjugo år senare var han knappast mindre förstockad. I debatten om Jackie Collins 1989 skrev han att hennes böcker absolut hörde hemma på kultursidor och i litteraturvetenskapliga seminarier.
Men de skulle analyseras sociologiskt. Teknisk och tematisk analys av den erkända litteraturen, sociologisk analys av skräpet, med andra ord. Så höll Sven Delblanc liv i ynglingaårens dualistiska kulturförståelse.
Det litterära debattinlägg av Delblanc som blivit bäst ihågkommet är annars hans kritik av 1974 års val av Nobelpristagare i litteratur, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Lars Gyllensten antydde rentav i sina memoarer att den kritiken bidrog till Martinsons självmord.
Men artikeln var inte så hätsk som ryktet förtäljer. Delblanc betonade att han ansåg de båda diktarna "betydande". Hans kritik riktades helt mot Akademien som utsåg två av sina egna. Problemet var inte att Johnson och Martinson brast i litterär halt, utan att de var svenskar. Kritiken var rimlig. Inga svenska författare bör få Nobelpriset.
Nio år senare var Delblanc mindre korrekt. Efter bråket om William Goldings Nobelpris skrev han en satir om hur det kunde gå till i Akademien. Artur Lundkvist förlöjligades, liksom den fiktive "Kemal", en turkisk invandrare som av misstag valts in i Akademien. Det var ett eländigt aktstycke, som inte har blivit bättre med åren.
Problemet med mycket av Sven Delblancs polemik är att han lätt blev grälsjuk. I till exempel debatten om Jan Myrdals och Lars Gustafssons brevväxling "Den onödiga samtiden" framförde en Delblanc väl avvägd kritik mot främst Myrdals bidrag. När denne svarade kom de förklenande beskrivningarna fram. Efter debatten (som fördes i DN) skrev Delblanc dessutom en hånfull satir i Expressen om Myrdal, "Johannes Müller, privatdocent i Köln".
Det innebar att Sven Delblanc ofta fulade ut sig själv i debatten, för att använda Hedenius uttryck. Bildningen ingick alltför ofta i oskön förening med temperamentet.
När Delblanc lät den förra tygla det senare var han en bländande polemiker.
Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet den 5 december 2009
Sven Delblancs svärd
Sven Delblanc var oerhört rolig som polemiker. Det blir tydligt i den intressanta volymen "Det är du själv som bestämmer", sammanfogad av Christer Enander och Lars Ahlbom. Jag tror att det är vad jag helst vill minnas efter läsningen, skrattet.Sven Delblanc var oerhört rolig som polemiker. Det blir tydligt i den intressanta volymen "Det är du själv som bestämmer", sammanfogad av Christer Enander och Lars Ahlbom. Jag tror att det är vad jag helst vill minnas efter läsningen, skrattet.
Samtidskommentarer alltså, från den samtid som tog slut under sent 1980-tal, litteraturkritik, politik, en hel del käbbel också, Delblanc kunde liksom inte låta bli att tala i vissa sammanhang där tigandet troligen hade varit ett starkare argument. Sådant har åldrats fort, men ger honom samtidigt en mänskligare, mindre litteraturhistorisk gestaltroll. Någonstans skrev han om det ursinne som varje morgontidning ibland väckte i honom, och så var den dagen förstörd.
Det är ett fint urval och dessutom klokt. I de giftigare polemikerna har man även gett sig tid att leta upp motinläggen och allting får ett sammanhang, det behövs, även för nutidshistoria. Delblanc hade bredd och ett tungt svärd som han gärna svingade.
Vilken fålla ska han placeras i? Jag tänker på Vilhelm Moberg under läsningen, jag tror de sitter i samma himmel, den där man helst vill säga emot den rådande meningen eftersom man finner den dum. Konservativradikal, kulturbevarandevänster med dubbelt perspektiv, akademikerns och bondesonens. Om ledans sjuka skrev han 1971, misstrogen som en byaålderman inför dansbaneeländet: "Nu var det industrisemester, och under några korta veckor på Mallorca försökte vi efterlikna njutningsheroernas liv på Rivieran. Men resultatet blev bara alkoholism, sjaskiga äktenskapsbrott, veneriska sjukdomar, baksmälla och leda".
Polemik från inte så länge sedan. Världen är kallakrigsdelad, järnridån är en ram som ingen kan gå utöver. Den är både den synliga och osynliga referensen, vare sig det handlar om Palmemordet, kärnkraft eller - såklart - krigen i Afghanistan och Vietnam.
Det beryktade angreppet på 1974 års nobelpristagare Harry Martinson och Eyvind Johnson är egentligen en petitess. En ganska hovsam kritisk anmärkning som Lars Gyllensten och andra blåst upp till en självmordskomplott mot Martinson. Om så vore skulle varje kritiker med aktning kunna kallas massmördare. Men kulturen är ju full av prinsessor med dålig nattsömn.
Det ljusa skrattet och den nattsvarta pessimismen, det första vill man minnas, den andra är kanske mer drabbande, Delblanc är sällsamt legerad. Om han levt skulle jag tro att han haft postmodernismen som huvudrätt på menyn. Han tog världen på allvar och han tog våra meddelanden till denna värld på allvar. Tvivlet bars av tron, inte av sig självt som i dag är fallet. Han såg modernismens begränsning, liksom socialismens, ändå verkar han behållit hoppet om dem bägge levande.
Lars Ahlbom och Christer Enander har med sin sammanställning gjort en god insats som påminner oss om ett mångsidigt och stort författarskap.
Jan-Olov Nyström i Hälsinglands/Hudiksvalls Tidning 18/12 2009
"Vilken litteratur bör en kultursida ägna sig åt?"
Jag lånar frågeställningen från "Det är du själv som bestämmer!" (h:ström - Text & Kultur), en diger sammanställning som Lars Ahlbom och Crister Enander gjort av författaren Sven Delblancs texter om politik, samtidskritik och litteraturdebatt under tre decennier. Delblanc är död. Han dog 1992. Alldeles för ung, enbart 61 år gammal. Författaren tillhör de stora, han var produktiv, skrev många romaner: debuterade 1962 med "Eremitkräftan", vann en stor läsekrets med Hedebyborna och Samuelsviten. Ibland rann adrenalinet till och resultatet blev då en samtidsanalys, en tidningsartikel.
Kanske kan Delblancs provocerande formuleringskonst åter väcka liv i den i dag tysta offentliga debatten? Frågor som poppar upp under min läsning av det litterära sällskapets trehundrasidiga skrift är bland annat vilket ansvar har vår tids intellektuella? Finns de över huvud taget? I så fall var? Vilka är de? Vem är det som bestämmer?
Ahlbom och Enander har följt Sven Delblanc under lång tid. Båda sitter i Delblancsällskapets styrelse och den förstnämnde disputerade 1989 på författaren och har även skrivit en monografi. Crister Enander, välkänd kulturskribent, har även han porträtterat Sven Delblanc. I förordet deklareras att de nu vill ställa samhällsdebattören, satirikern och maktkritikern Sven Delblanc i fokus. Artikelmaterialet är indelat i tre huvudkategorier: Kulturfrågor / Politik / Närande och giftigt. I denna triptyk ryms texter av skiftande slag. Samlingen inleds med författarens första: "Litteraturen till folket!", publicerad 1959 i Arbetarbladet av den då 28-årige Delblanc. Här spörjer han om proletärförfattaren längre är möjlig. Om de demokratiserade bildningsvägarna skapar en ny överklass? Frågorna känns igen.
Förutom litteraturdebatt möts vi av etiketter som Populärkultur; Konst och ideologi; Kulturpolitik och skola; Svenska Akademien och Den onödiga samtiden. Just Akademien med den ökända expressenartikeln från oktober 1974 - "Ett katastrofalt beslut" - har förföljt Delblanc under åren. Den har kastat en skugga över hans person och i stället för att se att kritiken gällde den prisutdelande institutionen och inte kvalitén hos de utvalda författarna, akademiledamöterna Eyvind Johnson och Harry Martinson, har Delblanc tillsammans med DN:s Olof Lagercrantz, vilken också ställde sig starkt kritisk till valet av nobelpristagare, blivit beskylld för att ha orsakat Martinsons självmord 1978.
I den nu aktuella Delblancboken kommenteras flera inlägg. Även memoaravsnitt från bland annat Lars Gyllensten, Kjell Espmark och Lars Lönnroth publiceras. Den sistnämnde, litteraturprofessor och tillika son till en av akademiledamöterna, menar att "Akademien borde ändå ha förstått att ett nobelpris till dessa två skulle starkt ifrågasättas, inte minst internationellt, under de omständigheter som då rådde. Ledamöternas brist på förutseende och otillräcklig kunskap om svenska författares anseende utomlands gjorde att priset blev en belastning inte bara för Svenska Akademien utan framför allt för de belönade diktarna".
Flera av Delblancs texter tål att läsas högt. Kanske ska man dock påminna om den satiriska tonen. Jag hör tilltalet i DN-artikeln från 67, "I diktens tempel", där han vänder sig till sina skrivande systrar och bröder med uppmaningen: Er åligger att skapa odödliga mästerverk. "Och er första uppgift till den änden skall vara att nogsamt avhålla Er från den låga verkligheten, att förbigå makten med tystnad, att tigande vända Historien ryggen. Ty detta och bara detta förhållningssätt är förenligt med den europeiska kulturtraditionens stolta historia."
Jag tänker på den urvattnade kulturpropositionen som högeralliansen nyligen lagt, jag tänker också på EU, på hela Europa. Vad kan vi här i regionen Dalarna göra? Ska vi ta fasta på Delblancs personliga vädjan till Sara Lidman? "Vänd om! Vänd om medan tid är! Vänd om till ditt Västerbotten Sara Lidman, och allt ska vara dig förlåtet, allt, och vägen till ärones tinnar skall åter stå öppen!" Inlägget sätter igång en livfull debatt. Bengt Nerman replikerar och Lars Gustafsson stiger in via svar i BLM. Åsikter blöts och i "Åsnebrygga" 1969 redovisar Delblanc öppet sin kluvenhet och sin känsla av alienation. Kanske är det så att politisk övertygelse och estetiska intressen inte går att förena. Vad säger du Göran Greider? Kom med en kommentar!
Vilken litteratur bör en kultursida ägna sig åt? Att associera utifrån en av våra stora samtidsförfattare som dessutom likt Ivar Lo och Vilhelm Moberg använde sig av pennan som ett ideologiskt vapen tycker jag kan passa. Liksom att fabulera kring "Om brännvinet inte fanns" eller locka till läsning med en vädjan till Överbefälhavaren och Riksmarskalksämbetet om att "Ge Guillou en pistolskyttekurs".
Totalt rymmer volymen närmare etthundra texter, de flesta publicerade i dagspress mellan 1958 och 1991 men i några också i Sven Delblancs essä- och rapportböcker. Christer Enander och Lars Ahlbom har gjort ett gott urval som dessutom kompletteras med välskrivet efterord och personförteckning med närmare 400 namn. Andelen kvinnor enbart en handfull. Det är männen som bestämmer.
Christina Garbergs-Gunn i Dala-Demokraten 15 januari 2010
Texter av Delblanc och om Ahlin i två nya böcker
När en författare dör inträder en märklig tystnad, en sorts vakans som ger läsarna möjlighet att se sig om mot författarskapet eller låta det omärkligt invaderas av Stora glömskan.
Så är inte direkt fallet med Sven Delblanc (1931-1992), men han skrev ju så mycket mer än Hedebysviten. Hans medverkan i pressen har de senaste åren dokumenterats optimalt. Delblancs essäer - en mycket praktfull samling - och hans Strindbergstudier har nu kompletterats av textsamlingen Det är du som bestämmer! Den boken samlar hans dagskritik i politik och litteratur under trettio år.
Lars Ahlbom och Crister Enander har mycket förtjänstfullt dammsugit tidningsläggen från tre decennier. Här finns både den revolutionära entusiasmen och den blytunga melankolin, två aspekter av Delblancs kynne och dramatiska självframställning. Han presenterar sig gärna som utbölingen från bondbyn, men är förstås inte alls något lantligt mobbningsoffer utan även högt meriterad akademiker och profilerad intellektuell på huvudstadens kultursidor. Han ställer sig alltid mitt i saken och kan då tala om vilket pekoral Lars Gustafssons och Jan Myrdals Den onödiga samtiden är. Delblanc är alltid befriande direkt. Han är aldrig inställsam, men å andra sidan inte heller särskilt sympatisk.
Som en sådan självcentrerad skribent är han förstås väl medveten om sin intellektuella makt och han utnyttjar den till fullo. Det märks i synnerhet när han i Expressen herostratiskt angriper Nobelpriset till Eyvind Johnson och Harry Martinson - "ett katastrofalt beslut" och "nära nog försnillning" hette det då. Jag undrar om han ångrade det. Dramatiken som uppstod minns jag mycket väl. På ett i dag ganska otidsenligt vis blandade Delblanc ofta samman sin egen bullrande, barocka kropp med nationens väl.
Det är klippbokens sätt att få syn på en författare i den litterära samtiden och dåtiden. Ett annat är att samla vägande bidrag ur det litteraturkritiska mottagandet. Det är vanligare i anglosaxisk litteratur där man talar om "the critical heritage", men en sådan generös belysning finns nu i och med Läs mig som läser er som bjuder på texter om Lars Ahlin (1915-1997) från debuten med Tåbb med manifestet 1943 till 2009 då utgivaren Christer Ekholm själv skriver tankeväckande genom att greppa politik och estetik med hjälp av den aktuelle Jacques Ranci?re: "Konsten är väsentligen en antipolisiär verksamhet".
Texturvalet bildar också ett gyllene snitt genom svensk 1900-talslitteratur med bidrag av Erik Lindegren, Erik Hjalmar Linder, Bengt Holmqvist, Ulf Linde, Birgitta Trotzig, Kristina Lugn, Lars Andersson för att bara nämna några av de tjugosju medverkande. Jag saknar faktiskt en - nämligen den Olof Lagercrantz som anmälde Natt i marknadstältet 1957.
En hel del av bidragen är kritisk konst på högsta nivå. Ta bara Erik Lindegrens anmälan av Ahlins Min död är min - ett yxhugg till roman - i Skogsindustriarbetaren 1945. Det är ett guldfynd ur läggen.
Lars Ahlin förblir en stötesten för kritiker och författare, han ställer krav på sin läsare som nog ingen annan tidigare och omprövar samtidigt sig själv - i de groteska och lutheranska romanerna Fromma mord och Om, men också i jämlikhetsvisionen i Natt i marknadstältet och den mycket egenartade Bark och löv.
Sent i livet och efter lång litterär tystnad - tjugo år - dammar han till med en rad romaner, bland annat den väldiga illbattingen Din livsfrukt (1987). Där får vi modernt nog ta ställning till en "genetisk solidaritet". Existens föregår essens. Också för den som kallades Gris-Lasse.
Ahlin är författaren som identifierar sig, som bäddar in sig i en kroppslig, sensuell mystik men som också talar myndigt och dramatiskt som en norrländsk predikant. Han är aldrig slickat smart med sin sträva Dostojevskijådra av kristen socialism. Han räds inte för rollen som rysligt bysnille. I vissa verk kan han närma sig repertoarromanen, i de flesta sätter han romankonsten på spel och gör sin läsare både tilltalad och perplex. Lars Ahlin var i sin fysiska uppenbarelse en vig och massiv enmansföreställning, men skulle nog inte kunna bli någon blinkande stjärna på slottet.
De samlade texterna vittnar om vilket kraftfullt men ändå svårgripbart inflytande som Ahlin haft på ett halvsekels svensk litteratur. Han bråkar med allt, men så var hans roman en behållare där allt skulle brottas in. Kanske är det dags att nu minnas det! Särskilt med tanke på höstens anti-utopiska romanmanifest i DN. Den aktuella antologin påminner oss om att romanen inte bara är en konstform utan också en materia i rörelse.
Mikael van Reis i Göteborgsposten 21 januari 2010
