Boken om "Hedebyborna" har fått fina recensioner - läs här!
Hedebyborna - en berättelse om en TV-serie av Håkan Ersgård, utgiven och redigerad av Jesper Ersgård, har recenserats av Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, Jan-Olov Nyström i Södermanlands Nyheter och Mikael Löwegren i nättidningen Kulturen. Recensionerna återges nedan:
Filmningen av Hedebyborna gick inte alltid på räls
Förr gjordes det bra tv-serier i Sverige. Det var innan de kommersiella tv-kanalerna likriktade utbudet och på den tiden orden public service betydde något. Den bästa svenska tv-serien var ”Hedebyborna” baserad på Sven Delblancs romaner. Håkan Ersgård regisserade och Delblanc skrev manus. Det blev tre serier: 1978, 1980 och 1982. Den fjärde delen av Delblancs romansvit om Hedeby blev aldrig tv-serie.
”Hedebyborna” utmärktes av fantastiskt skådespeleri, både av etablerade skådisar och nykomlingar som Nina Gunke och Allan Svensson. Den präglades också av Ersgårds utsökta bildberättande och av Delblancs egensinniga lösningar i omvandlandet av sitt romantekniska fyrverkeri till en tv-epik där myt och realism blandades i ett visuellt överdåd utan motsvarighet i tidigare eller senare svensk tv-dramatik.
Men allt var inte frid och fröjd under inspelningarna. Olle Berglund hade beställt serien av Ersgård till TV2, men Lars Löfgren, som då var dramachef på kanalen, stoppade planerna. TV1 ryckte in, men sedan drabbades inspelningarna av den så kallade tidsandan. En fotograf ändrade på kamerapositionerna och ansåg att regissören skulle hålla sig till sitt, ty han bestämde det bildtekniska. Och Maria Hörnelius, som till en början var tänkt att spela Signe Svensson, ville ändra hela manuset: ”Jag tycker bara det är synd att handlingen är fokuserad på baronen och den besuttna klassen när det skulle vara så mycket mer intressant att berätta om de utsugna arbetarna vid kalkbruket”.
Om detta och mycket annat berättar Håkan Ersgård i boken ”Hedebyborna” med underrubriken ”En berättelse om en TV-serie”. Ersgård avled 1998, men för något år sedan återfanns ett manus till vad som skulle ha blivit en bok med hans minnen från inspelningarna. Manuset har redigerats av sonen Jesper Ersgård och ges nu ut av Delblancsällskapet. Boken rymmer också ett rikt bildmaterial och flera av de brev som Delblanc skrev till Håkan Ersgård under arbetet med tv-serien.
Det är genomgående ljuvlig läsning. Håkan Ersgård skriver med påkopplat temperament, men också med kärlek. Han ger hiskeliga interiörer från tv-bolagets tekniska byråkrati (han fick själv köpa en videoutrustning som underlättade utomhusinspelningarna) och från tidens stormötestyranni, men också tillgivna porträtt av skådespelarna, även de som ville störta både honom och Sven Delblancs manus i gruset.
Det är oavbrutet underhållande, även om jag någon gång slås av tanken att alla konflikter kanske inte enbart berodde på någon annan; Ersgård skriver också att han inte är alldeles lätt att ha att göra med alla gånger.
Läsningen blir inte mindre roande när temperamentet skruvas upp ytterligare några varv av Delblancs brev. Han är övertygad om att Hedebyborna är den bästa tv-serie som producerats i landet, och han skräder inte orden om annan svensk tv-dramatik. Inför ”Raskens” känner han bara trött förakt, och om Keve Hjelms fina dramatisering av ”Godnatt, jord” skriver han att ”Ivar Lo har massmediavänsterns stöd, därav berömmet åt Keve”.
Fast om jag minns rätt blev den serien monumentalt nergjord av tv-kritiken. Då stämmer Delblancs spådom om senare tv-dramatik bättre: ”Vad i helvete återstår? Göra svenska skitserier, deckare och sånt.”
Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet 30 juli 2010
Svensk tv-historia blev till i Trosa
När Hedebyborna hade tv-premiär 1978 sågs serien av miljoner svenskar. Miljoner såg även de sentida repriserna. Hedebyborna blev en av dessa sällsynta kulturhändelser som skapade en gemensam referens. Hälften av svenska folket hade någonting att förhålla sig till under fikarasternas småprat.
I grunden var det Sven Delblancs förtjänst, det förstår man under läsningen av boken med samma namn som serien, skriven av seriens regissör Håkan Ersgård och redigerad av sonen Jesper.
Håkan har gått ur tiden, liksom många av de skådespelare som bidrog till succén. Men det var Delblanc som skrev ett hållbart manus utifrån sin roman ”Åminne”.
Det betyder inte att allt omedelbart var givet. Dåvarande chefen för TV2, Lars Lövgren, sade tvärnej. Inte gick det att dramatisera Delblanc, och absolut inte på det sättet man föreslog.
Som ofta under dessa år fanns kreativiteten ute i provinsen, det blev Göteborgs-tv som gjorde jobbet. Ny teknik utmanade invanda yrkesroller under inspelningsarbetet och det som kallas tidsandan kom med politiskt korrekta invändningar (mera fokus på de utsugna arbetarna) under själva skådespeleriet.
Ersgårds minnen av denna banbrytande svenska tv-historia är rolig, men ganska osorterad läsning. Redigeringen har varit ytterst aktsam, stort och smått blandas. Det är lite av en arkivupplevelse att läsa boken som bygger på Ersgårds efterlämnade minnesanteckningar, mer än på ett regelrätt manus. I slutet av boken finns också rent dokumentärmaterial i form av brev från Sven Delblanc till regissören.
Hedebyborna borde ha spelats in i Delblancs eget Vagnhärad, men där hade tiden alldeles kört ifrån historien, så det blev Trosa i stället, ”en skärva som heter Hedeby, en bygd i Sörmland” som mon Cousin sirligt säger i seriens inledning. Där fanns ännu historiens nödvändiga minnen, men inte enbart där. Avgörande scener spelades in i Vad, väster om Nyköping, i Bettna, öster om sagda stad och i Gårdsjö, där blev scenerna från turisthotellets uteservering till.
Hedeby är inte en nyckelroman. Handlarna, baron, fjärsman och alla de andra arketyperna ska röra sig i en småstadsmiljö som är lika arketypisk som de själva och lika igenkännlig. Och de ska spela sina spel i en tid som såg Sverige gå från bondeland med fast klassbesättning till stadsland med stor rörelse, välstånd och saknad.
På det viset kan vi alla minnas våra gemensamma minnen, från tider när bygden kunde samla sig till storverk som årensningar, när varje by eller småstad hade en fjärsman eller en annan fyllbult som kördes hem på kärra och handlarn var snål, men mänsklig och några arbetare var ordentliga och fattiga medan andra bara var fattiga och förfallna.
Med sin speciella begåvning att förena det grovkorniga med det förfinade, som den bondestudent han var, kunde Delblanc skapa den stora, folkligt förankrade tv-teatern.
Han var ju inte snöpt medelklass, som de tv-chefer som inte förstod. Håkan Ersgård förstod däremot. Hedebyborna blev bekräftande och folkkär, inte för att den var inställsam, utan för att den rättvist visade en omvälvande tid och dess rörelse
Jan Olov Nyström i Södermanlands Nyheter 6 september 2010
Hedebyborna i våra hjärtan
Hedebyborna korades i somras av radioprogrammet Kino i P1 till den bästa svenska tv-serien någonsin. Den gick ursprungligen i tre omgångar åren 1978, 1980 och 1982 och finns numera tillgänglig på dvd. Vid en repris i fjol sågs serien av 740.000 svenskar. Det är verkligen inte illa för en trettio år gammal tv-produktion - Kino verkar inte vara så fel ute.
Mannen som gjorde film av Sven Delblancs fyra romaner om Hedeby (som utkom åren 1972-76) var regissören Håkan Ersgård. Vid sin död 1998, inte mer än 64 år gammal, arbetade han på en bok om teveseriens tillkomst. Den har nu färdigställts av hans son Jesper Ersgård och heter kort och gott Hedebyborna.
I berättelsen om tv-serien ägnas mycket energi åt att beskriva motståndet från den byråkratiska SVT-kolossen. Stelbentheten verkar ha varit monumental och den nya inspelningsteknik - videon - som möjliggjorde projektet uppfattades av många som ett hot och inget annat. Och inom filmteamet ställde de dåförtiden rött revolutionära till med problem.
Gamla strider blir lätt nattståndna. Det var trots allt mer än tre årtionden sedan, och segern vanns ju: vi tog Hedebyborna till våra hjärtan och publiksuccén var ett faktum. Detta "Sverige i miniatyr" - som det heter i det allra första tv-avsnittet - har kommit att bli en del av vårt kulturarv. Ersgård fick slåss för hög konstnärlig kvalitet och nytänkande kring hur ett drama kunde gestaltas i tv-mediet - och det gav utdelning. Hedebyborna har en hållbarhet som gör att den står sig ännu.
Roligare än de gama striderna är att se på bilderna från inspelningarna, eller att läsa minnesbilderna av några av skådespelarna. Men det som verkligen lyfter boken Hedebyborna är de brev från Sven Delblanc som citeras och i några fall publiceras i sin helhet. När han skrev manus jobbade Delblanc mycket nära Ersgård, och de två fortsatte att diskutera. Att Delblanc var en brevskrivare av rang är ingen hemlighet. De utdrag som finns i Ersgårds bok gör det tydligt att vi saknar en utgåva av Sven Delblancs brev.
Mikael Löwegren i nättidningen Kulturen
