Om "Hedebyborna" i Södermanlands Nyheter
Amatörer och proffs ger nytt liv till Hedebyborna
Av Annika Hedberg
Den har mycket att leva upp till, ensemblen som sätter upp Hedebyborna baserad på den tv-serie som nyligen röstats fram till Sveriges bästa genom tiderna. Sven Delblancs böcker och serien blev älskade och hyllade. Igenkänningen och nostalgin var stor. Karaktärerna och miljöerna skildrades med så stor ömhet, förståelse och förlåtelse.
Hur skulle det vara möjligt att dra ner fyra böcker och arton tv-avsnitt till något vettigt? Jo, tackar som frågar, de som bevittnade gårdagens premiär i Trosa vet med förvissning att det gick riktigt bra.
I programmet står blygsamt ”Det här blev inte en kopia av tv-serien, men vi hoppas att det blir en stunds underhållning och ett återbesök hos våra älskade Hedebybor”.
Även om det är en omöjlighet att på bara två timmar skapa samma ömma känsla för rollfigurerna som i serien visas många fina exempel på hur skådespelaren fyller personerna med liv, och får publiken att glömma tidigare tolkningar för en stund.
Jonas Sjögrens Svensson, som längtansfullt blickar mot flaskan när han vet att han borde hem till familjen. En blick fylld av samvetskval, den dras mot något som är starkare än han själv.
Erik, som spelas förnämligt av Armand Alm, är så tafatt och tafflig men ändå säker på det han vill. Hans kärlek Märta (Anna von Bredow) är också säker på en sak – att inte bli som sin mamma, Signe (Anna Bromee). Mellan mor och dotter dallrar ofta känslorna, men det fysiska hålls tillbaka, alltid. Det är rörande att se. Ensemblen lyckas lika bra som tv-serien med att skildra skillnaderna i klassernas förutsättningar.
Idén att låta en berätterska, Viveca Nielsen, föra handlingenframåt är bra, annars skulle åren gå för fort. Det eminenta bandet Ekströms blandning ger dessutom ytterligare en tidsmarkör.
Att klämma in ett antal ”slit och släp”, ”jomen” och ”inte vet jag” gör att ursprungsmanuset känns väl igen, vilket är småkul. Att textbearbetarna Birgitta Lerjeryd och Bengt Landin inte fallit för att låta det mer buskisartade ta större plats är imponerande. Fyllgubbar på bänkar lockar av någon anledning alltid till skratt, men det var alldeles lagom. Fjärsman (Janne Johansson) är bara en av många amatörer som lyckats riktigt bra med sin tolkning, en skojig men ändå sorglig figur.
Att blanda amatörer med proffsskådespelare är inte alltid lätt. Amatörerna i Hedeby
borna har också varierande erfarenhet. Vissa med rejäl rutin, andra har aldrig tidigare stått på en scen. Regissören Ewa Westin har fått ihop sin grupp väl. Det är snarare
så att man vid enstaka tillfällen hajar till när spelet svajar än att man förvånat imponeras av tillfälliga duktiga insatser. För kvaliteten är hög rakt igenom.
Spelplatsen i sig är också en behaglig upplevelse, innergården vid stadshotellet är en fantastisk kuliss.
Inte vet jag, men nog var det en sevärd historia. Jomen.
Södermanlands Nyheter 9 juli 2010
