Sven Delblanc och TV-realismen av Leif Furhammar
(Från Delblancsällskapets och ABFs seminarium 3 x Delblanc 13 november 2010)
Sven Delblanc tyckte uppenbarligen att TV var en alldeles för viktig sak för att överlämnas åt TV-folk. Han utvecklade i olika sammanhang ett lustfyllt, välformulerat och ganska grinigt förakt för televisionen.
I och med uppdraget att göra TV av ”Hedebyborna” blev han själv långsiktigt involverad i verksamheten.
Uppgiften visade sig vara mer påfrestande än han räknat med. Det var mycket svårare att skriva för TV än att skriva romaner. ”Hade jag anat vilket HELVETES arbete detta innebar hade jag aldrig skrivit på den prickade linjen” skriver han i ett brev till regissören Håkan Ersgård. Irritationen har flera orsaker och riktar sig åt olika håll. Han klagar ständigt på trögheten och konservatismen hos TV-ledningen, samtidigt som han som alltid är beredd att anklaga sig själv när det uppstår konstnärliga problem. Men i grunden berodde störningarna på fundamentala skillnader mellan medierna.
En del hade förstås med triviala ekonomiska realiteter att göra. Skriver man böcker kostar det inte mer att skriva om slott än om kojor eller för den delen om arbetet på åker och äng eller i fabrik. Televisionen har andra villkor. Det kunde komma besked från TV av den här typen: ”Skriv för milde farao inga fler exteriörer, det blir för dyrt!” Och så måste han i stället sätta Hedebyborna inomhus att dricka otaliga koppar kaffe, eller vid groggbordet på Stadshotellet. Prat i stället för gestaltning.
Men Delblanc hade framför allt en långsiktig målsättning som det var svårt att vinna gehör för hos TV-ledningen. Det var inget anspråkslöst projekt han tagit på sig: han ville lyfta den svenska tevedramatiken ur realismens träsk!
Vad betyder nu det?
Delblancs motvilja mot realismen var dels artspecifik för det aktuella seriedramat ”Hedebyborna”. För honom var varken romansviten eller TV-serien någon autentiserande verklighetsbeskrivning. Hans avsikt var att berätta en mytisk historia – och myten har andra verkningsmedel än realism.
Hans antipati mot realismen hade också en mer allmängiltig räckvidd.
Några huvudpunkter i Delblancs motvilja mot den gängse TV-dramatiska estetiken är lätta att urskilja. Det är tydligt hur han i praxis försökte angripa den med en rad subversiva attacker. Ibland lyckades han faktiskt - med tillhjälp av regissören Håkan Ersgård som var med honom hela vägen.
Det kärvade med realismen redan i portgången, i själva anslaget till TV-serien, där Mon Cousin kommer åkande i droska genom det sörmländska landskapet och börjar prata med kameran om hur det står till i det svenska samhället 1937. ”Tillåt mig presentera Sverige! Moder till oss alla, styvmor till de flesta. Låt mig visa en skärva som heter Hedeby!”
Hans monolog är ett lysande grepp för att inleda berättelsen om Sveriges förvandling från feodalt bondesamhälle till socialdemokratiskt folkhem. Men på sjuttiotalet tycks det ha varit väsensfrämmande för den standardiserade tevedramatiken.
Det problematiska var förstås det originella berättarperspektivet som Delblanc förlägger hos Mon Cousin. Dels ingår han i fiktionen, dels står han utanför den som en betraktare och genomskådare och kommentator. Ibland tycks han allvetande och märkvärdigt privilegierad, han som till och med har tillträde till kameran. (Det här var ändå en avsevärd förenkling jämfört med de konkurrerande berättarperspektiven som karaktäriserar romanerna.) Sådana tvetydigheter stämde inte alls med den omhuldade realism som TV odlade - och som Delblanc alltså ville motarbeta. Det var en seger över realismen att han och Ersgård i alla fall lyckades förverkliga denna modernistiska avvikelse från normen.
Det ”osynliga” berättandet i den gängse tevedramatiken innebar en auktoritär estetisk konservatism som Delblanc ogillade. I konventionell – alltså realistisk – TV-dramatik tycktes allt liksom berätta sig själv utan att ifrågasättas. Som om det fanns bara en sanning att redovisa om människor och människors handlingar.
Mon Cousins sätt att ibland kliva ur och tillbaka in i fiktionen är ett angrepp på det konventionella illusionsberättande som Delblanc tyckte sig se överallt i TV. Delblanc är full av bitande ironier när han angriper den samtida illusionistiska repertoaren som på TV. Han utpekar verkligen syndarna.
Mest illa tyckte han om ”Raskens” med sin skvalande realism och sin jämntjocka själlöshet. Till Raskens återkommer han gång på gång under oupphörliga fnysningar. Den ungefär samtidiga ”God natt, jord” var en annan ultrarealistisk historia. För regissören Keve Hjelm hyser han en sorts motvillig respekt men förutspår med stor tillförsikt att ”Hedebyborna” i längden ska visa sig hållbarare som konstverk. Han föraktar och förbannar de realistiska samlagsscenerna i ”En dåres försvarstal” och utbrister ”Fan ta Grede!”
Till den föraktliga realismen räknar Delblanc också den rigida människosyn som regerade i tidens tevedramatik. Hur dramerna än såg ut i övrigt ansåg han att de var fotade i samma enkelspåriga människouppfattning. Den som var så enkel att använda just för att schablonerna var igenkännliga för folk och hela tiden strök tittarnas psykologiska fördomar medhårs.
Delblanc har andra ambitioner. I stället för att bygga på TV:s vanliga behavorism vill han antyda något om människors rikedom och komplexitet, skriver han. För Delblanc är människan långt mer mångfacetterad än sina handlingar. Det ingår i hans humanistiska medkänsla att ta fram det oförstådda, det som inte syns i handlingarna.Två psykologier får brytas mot varandra i ”Hedebyborna”. Dels är människor verkligen determinerade av sina givna villkor och roller och omständigheter. Det går inte att komma ifrån. Men dels finns det också en annan helhetssyn, den som säger att ingenting är slutgiltigt. Det inträffar oförutsägliga språng i den enskilda människans utveckling. Det händer mirakel med människor.
Delblanc lyckades faktiskt smuggla in några sådana mänskliga förvandlingar i ”Hedebyborna”. Nikodemus, klassklättraren är en, han som en dag reser sig ur sin förnedring för att ta rodret i kommunen. Ville Vingåker är en annan, avskummet som lyfter eller lyfts ut ur sin bestämmelse.
I den motbjudande realismen ingår enligt Delblanc också den ”stämningens enhet” som brukar prägla tevedramatiken. Alltså den emotionella monotonin, rädslan för att blanda stilar och känslolägen. Han vill ge utrymme åt grotesken, farsen, det barocka, melodramen, lynneskasten, stilbrotten. Han lyckades ganska bra med det i ”Hedebyborna”. Här finns gott om häftiga känslokast, plötsliga stämningsförändringar, buskiskomik i hälarna på tragedin och tvärtom. Delblanc och Ersgård tar ut svängarna åt alla håll på ett sätt som var högst okonventionellt.
Hur ska man utvärdera det estetiska revoltförsöket? Man kan knappast påstå att det är de här antirealistiska avsikterna som sätter sin prägel på serien.
Delblanc själv reagerade som så ofta väldigt kluvet inför slutresultatet. Först med förtvivlan och överkänslighet för kritik, varvat med självförebråelser för de egna tillkortakommandena. På lite distans är han ändå rätt nöjd. ”Vi vann i alla fall. Folket älskade ju stycket.”
Genom hela processen förhöll han sig obrottsligt lojal med regissören Håkan Ersgård. Och vice versa. Det var Delblanc och Ersgård mot resten av TV-världen.
Ersgård uppdrag var att förverkliga det möjliga i Delblancs visioner. Om samarbetet med Delblanc och tillkomsten av den långa dramaserien skriver Håkan Ersgård i den postumt utgivna boken ”Hedebyborna – en berättelse om en TV-serie”. Det är en bok där man för en gångs skull får se in i verkstan, se hur maskineriet fungerar och inte fungerar. Det råder ett beklagligt underskott på den sortens stoff i den film- och TV-historiska litteraturen. Det har alltid ansetts lite skamligt att bjuda in publiken att se vilket glanslöst grovarbete det är att skapa för film och teve.
Mest skriver Ersgård om motgångarna, all möda och kamp, det vardagliga slitet, allt som blev skräp, våndan efteråt. Mycket gick snett utefter vägen. En del av problemen var desamma som alltid uppstår när ett stort projekt är på gång, andra är specifika för den här tiden och den här inspelningen.
Den första smällen t ex var utomordentligt präglad av sin tid. En av cheferna på TV2 hade beställt manus av Delblanc och knutit upp Ersgård som regissör. Det här inträffade mitt under den ryktbara vänstervridningens skördetid vid mitten av sjuttiotalet, vilket innebar att kanalens beredningsgrupp måste ta ställning innan något produktionsbeslut kunde fattas. Och den mäktiga beredningsgruppen refuserade – trots att manus faktiskt var beställt. Delblancs odogmatiska historiesyn var uppenbarligen inte renlärig nog för att accepteras på den röda kanalen. Som hämnd gick Ersgård till den aningen mindre röda konkurrentkanalen TV1 och till dramachefen i Göteborg Gunnar Hagner. Där togs han emot med öppna armar, men inte med särskilt mycket pengar.
SVT kunde även i övrigt vara en tungrodd skuta, t ex rent organisatoriskt. Ända sedan radiotiden har det rått en latent konflikt mellan teknikledningen och den kreativa programsidan inom SR-koncernen. Nu ville Ersgård självsvåldigt satsa på en ny elektronisk inspelningsteknik som inte provats här tidigare men som innebar en långsiktig och billig lösning på ett kinkigt inspelningsproblem. Den sortens eget företagande gillade inte teknikledningen. Prestigekänsligheten hos SVT-tekniken kom att bli en idelig tröghetsfaktor under den långa inspelningsperioden.
Att leda en omfattande inspelning är ett organisatoriskt, disciplinärt och socialpsykologiskt vågspel. Många viljor måste samordnas och styras i gemensam riktning. Det var Ersgårds ansvar. Skådespelare kan ha sina nycker. Anders Ek var metodskådespelare. Trots att han var absolutist insisterade han på att det skulle dofta sprit i glaset om han skulle bli berusad på ett övertygande sätt. Så långt handlar det mer om kuriositeter än om trubbel.
Någon gång dyker det upp häftiga politiska meningsskiljaktigheter även i fortsättningen – hur medgörlig får en regissör vara när det gäller avgörande rolltolkningar? Konflikterna tornar upp sig. En fotograf försöker i ett skede systematiskt underminera Ersgårds auktoritet och iscensätter faktiskt ett regelrätt myteri. Det löser sig med Guds försyn. Allt löser sig. Ersgård behåller greppet.
Håkan Ersgård beskriver med återblicksroat jämnmod de praktiska problem som alltid måste lösas på inspelningar av det här slaget. T ex det evinnerliga platsletandet. Hur plockar man ihop ett helt samhälle i bitar och får det att se ut som en geografiskt och socialt sammanhängande enhet? Nästan ingenting gick att använda av Delblancs ursprungliga barndomsmiljöer i Vagnhärad. De är i stället hopplockade från en mängd olika orter på långt avstånd från varandra. Vi får vara med och leta, Ersgård guidar oss på jakten genom det gamla Sörmland. Hur gör man för att pussla ihop menigheten till den stora begravningen när det är omöjligt att få alla skådespelarna samlade samtidigt – man får passa på och filma dem var och en i närmaste kyrka där de råkar befinna sig. Kyrkorummet i Hedeby är hopplockat från minst tio olika platser. Ett begrepp lanseras under inspelningen: ”skådespelardisponibilitet”. Bristande skådespelardisponibilitet är ett ständigt gissel i en så karaktärsrik serie som Hedebyborna. En av skådespelarna var f ö katastrofalt indisponibel; Ersgårds vemodiga berättelse om en av våra verkligt stora aktörers sorti från skådespelarkarriären hör till det mest tragiska man kan läsa.
Ändå finns det några minnesvärda sekvenser i Hedebyborna där nästan alla är med samtidigt. Dit hör den fantastiska byastämman i Handelsboden där det ska bestämmas vilka som ska gå på flotten. Alla karlarna är med. Det är en av pärlorna i serien,, där allt det bästa och alla de bästa strålar samman i magisk förtätning.
Att filma på öppen gata kan vara jobbigt nog i Stockholm, det är etter värre i Trosa. Hur hanterar man en oregerlig folkmassa som tränger på och sorlar och står i när Ingvar Kjellson kliver ur droskan i paraduniform på torget. Det blir ett inferno som Kjellson i och för sig klarar galant när man äntligen kommer till skott. Men det tar en halv dag att spela in den lilla scenen. Sen blir den bortklippt i slutredigeringen.
Allt kan hända, allt kan gå galet.
Vad tar man sig till när en av skådespelarna råkar i slagsmål med ortsbefolkningen. Och vem kunde ana vilka farsartade inspelningsmödor som låg bakom den högtidliga poesin som vilar över Baron Urses självmord?
Så går dagarna, veckorna, månaderna och åren medan Hedebyborna kommer till. Det är en ständig kamp mot ovälkommet regn, störande flygplan, slarv, prestige, politik. Allt kan gå fel. Ingenting av det som går fel får synas.
Till sist, efter alla sorger och bedrövelser blev Hedebyborna färdig, 18 avsnitt. Ömsom vin och ömsom vatten. Ibland alldeles lysande teve.
Efter trettio år utses ”Hedebyborna” av svenska folket till den bästa svenska TV-serien någonsin.
Och Delblanc var stolt. Ur sista brevet till Håkan Ersgård:
”Vi har ju med Hedebyborna också ändrat kraven på hur en TV-serie kan och får se ut. Kör Hemsöborna eller Raskens nu, efter Hedebyborna – och folk kommer att finna dem långsamma, tråkiga, tröga, livlösa.”
- - -
Sven Delblanc: Mest personligt. Minnesbilder, dagboksblad, porträtt och andra texter. Red: Lars Ahlbom, Delblancsällskapet. Carlssons bokförlag.
Håkan Ersgård: Hedebyborna. En berättelse om en TV-serie. Delblancsällskapet. Hjalmarson & Högberg.
