Lyckat seminarium om Sven Delblanc och kärleken på Biskops-Arnö
Den 6/7 oktober 2007 arrangerade Delblancsällskapet ett tvådagarsseminarium på Biskops Arnö folkhögskola, en skola med fina litterära traditioner, naturskönt belägen med vackra gamla hus. Temat för seminariet var "Kärleken i Sven Delblancs författarskap". Seminariet blev mycket lyckat och uppskattat. I Uppsala Nya Tidning skrev Lars Furuland om seminariet i sin krönika. Vi återger här nedan Lars Furulands text:
Det våras för Sven Delblanc - Lars Furuland om Delblancsällskapets seminarium på Biskops-Arnö
När en aktad författare som Sven Delblanc lämnar arenan inträffar en period, då glömska hotar det efterlämnade författarskapet. Men för diktare som är värda att hållas levande händer det inte sällan, att läsare sluter sig samman i litterära sällskap. Några år efter Delblancs bortgång startades Delblancsällskapet.
Sällskapet har alltmer aktiverat sin utåtriktade verksamhet genom seminarier och start av utgivningsprojekt för Delblancs essäer och publicering av hans intressanta brevväxlingar med några av Sveriges allra främsta författare. Hans texter attraherar också unga forskare. Redan finns fem doktorsavhandlingar om Delblanc, de flesta från de senaste åren, och därtill ett par utländska dissertationer.
Nu i helgen hade sällskapet kallat till ett tvådagarsseminarium ute på Biskops-Arnö. Det blev nog det hittills mest lyckade som sällskapet arrangerat. Ämnet var "Kärleken i Sven Delblancs författarskap", ett viktigt tema i hans diktning.
Noveller och andra kortare nyckeltexter hade i förväg sänts ut. En åtgärd som rekommenderas ledningsgrupper för seminarier! Publiken bestod av hängivna Delblancläsare och diskussionsinlägg haglade från hela salen. Seminarieledarna bestämde sig resolut för att stryka det den avslutande paneldebatten med (som brukligt är) alla föredragshållare uppradade på ett podium. Deltagarna ville ju utnyttja varje minut av seminarietiden för att diskutera med experterna och med varandra.
Sannerligen - det våras för Delblanc.
Hur såg då programmet ut? DN-kritikern och romanförfattaren Eva Adolfsson talade om kvinnobilden i Nattresa och andra spännande texter. Genom hennes framträdande drogs den episkt så starka arbetar- och bondedikten in i debatten. Det var befogat, eftersom Delblancs främsta svenska favoriter under lärlingstiden var Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Han efterlämnade en stor brevväxling med de två, där han bland annat tar upp frågan hur hans egen diktargeneration ska kunna profilera sig på ett nytt och annorlunda sätt.
En spännande närläsning av en novell redovisades av Helene Blomqvist (universitetslektor i Karlstad med en avhandling 1999 om sekulariseringen i Samuelsviten). Torbjörn Forslid (docent vid Malmö högskola efter en avhandling 2000 om fadersbilden hos Delblanc) presenterade ett helt batteri av forskningsfrågor. Ett av hans uppslag gällde den klassresa som även Delblanc - likt arbetarförfattarna måste företa. Livsresan för bondestudenten från Vagnhärad till universitetet i Uppsala var ett krävande företag, menade Forslid. Och därpå gällde det för Delblanc, att som mogen författare återvända till Hedeby-miljöerna.
Åtskilliga hävdade att frågan om klassresa eller ej var irrelevant. Andra menade att den visst måste diskuteras, eftersom Delblanc så strängt distanserade sig från det akademiska när han kommit till lärdomsstaden. Här måste även krönikören blanda sig i diskussionen. Som kollega till Sven tror jag mig veta, att han ville hålla distans till akademin. Att han blev en så karismatisk lärare anser jag berodde på att han främst sökte kontakt med eleverna. Han var fängslad av att följa sina studenters möten med litterära texter. Men han ville till varje pris undvika att själv bli fängslad av byråkrati och akademiska intriger.
Ja, mer därtill funnes att tillägga, men krönikeformatet räcker inte till. Vad som i varje fall måste bli sagt är att Lars Ahlbom, den mest allmänkunnige av Delblancforskarna, bidrog med inledningsföreläsningen om kärlekens roll i diktarens världsbild och författarskap. Och även med seminariets avslutande föreläsning, om Sven Delblancs strävan att undvika populärlitteraturens sortering av litterära gestalter efter kategorier. I stället försökte han uppnå inlevelse i och medkänsla med svåra människoöden i en tillvaro, som rymmer alltför mycket av mörker och lidande.
