Åsnan återkom och blev röd tråd - läs Sigrid Combüchens tacktal 26 maj!

För tre veckor sedan kom jag hem från en långresa och överraskades av meddelandet att jag tilldelats Sven Delblancs litteraturpris. Överraskningen var tvåfaldig: jag visste inte att det fanns ett sådant pris. Så informerades jag att hittills hade det inte heller funnits, det var för året nyinstiftat, med anledning av att författaren skulle fyllt åttio detta år, denna dag, ifall han inte hade gått bort så i förtid. Att vara första person som mottar ett pris är stort och smickrande. Man vill visa att man förtjänar det, även om det ligger i sakens natur att man enligt juryns och styrelsens beslut redan har förtjänat det. Men den turordningen är inte helt konkret för den belönade som har sina prestationer utspridda i sitt förflutna. Nuet kräver något, men ett par veckor för att skriva ett tal värt sitt salt om Sven Delblanc är en alltför blygsam tid, man hinner inte ens vända på den bortinflaterade femöringen. Man måste hitta på något annat och söker ett uppslag bland de virvlande fenomenen.

Arthur Koestler skrev en gång en bok med titeln �Slumpens rötter�. Man får inte vara så arrogant att man tror sig varsebli allt med sina begränsade mänskliga sinnen, hävdade han. Husdjuren uppfattar sådant som vi missar, borde vi inte kunna föreställa oss en intelligens – inte nödvändigtvis gudomlig – som skapar sammanträffanden vilka inte ter sig vardagligt logiska. Jag skall inte fördjupa mig i de resonemangen nu, men konstaterar att sådana sammantäffanden mer än ofta infinner sig när man skriver, rentav är instrumentella för att skapa samband i det skrivna, som i utkast eller skiss eller första version kan verka spretigt och utan inre konsekvens. När man skriver romaner är den där centralen för inre sammanträffanden rätt omfattande. När man skriver ett tal upptäcker man ett kodord – ett oväntat ord som presenterar sig oftare än normalt i det dagliga livet och som efterhand låter förstå att det önskar vara ledmotiv i framställningen. Medan jag funderat över detta tal har jag gång på gång mött ordet åsna. Åsnan återkom, den bet sig fast och började styra tanken. Den blev den röda tråden.

Respektlöst eller långsökt är detta inte, eftersom Åsnebrygga är en av de aparta titlarna i svensk litteraturhistoria. Som bekant är boken en dagboksberättelse med utgångspunkt i Sven Dalblancs vistelse som gästprofessor i Californien i slutet av 60-talet. Han famnar där vitt och brett över den samtidshistoria han bevittnar men gör också tillbakablickar på sin barndom, bland annat. Dagboksberättelser låg i tiden, var en flitigt använd �rapport�-genre under perioden. En av de amerikanska författare jag läste samtidigt med Delblanc var Norman Mailer som ivrigt jagberättade i denna tid av krig, uppror och omvälvning. Mailers mer napoleonska personlighet präglade hans tolkningsanspråk: han komponerade sin sanning om livet, politiken, de offentliga personerna och däribland sin egen med beslutsam energi och oemotsäglighet.

Redan titeln visar att Delblanc hade en annan attityd till att samskriva offentliga och privata komponenter, väga samman subjektivt och dokumentärt. Med titeln byggde han in en kritisk blick på det egna verket och framför allt dess helhetsgrepp över ett historiskt, politiskt, privat material.

Åsnebrygga betyder ju ungefär gapa över mycket och fånga det i en munsbit, ibland betyder det förenkling, resumé av stora problem eller ekvationer, lathund är i vissa fall en synonym. Delblanc signalerade alltså ett långt mer nedtonat förhållningssätt än Mailers förställning att behärska ämnet Världen och Jaget. Akademiskt kanhända. Även om man i stunder kan känna allt som berör ens jag samlat i ett enda ögonblick av stark medvetenhet, varar inte sådana ögonblick särskilt länge. Snart är man tillbaka i sitt splittrade jag, dess blandade känslor och framför allt dess glesa arkipelag av kunskap och kunnande. Om man försöker återskapa det benådade ögonblickets helhetskänsla och framställa det som något permanent, gör man en åsnebrygga, säger sig behärska det man inte kan behärska.

Jag vill inte åsnebrygga Sven Delblancs diktning. För tjugofem år sedan satt jag själv i juryn när han fick Pilotpriset och hörde Per Wästberg –tilltalets mästare framför andra – harangera honom med konkreta och abstrakta nedslag i författarskapet, byggda på solid omläsning för tillfället. Det är så det skall göras om högtidstal skall hållas om en författare.

Utifrån boktiteln kom jag så att observera en alltmer frekvent förekomst av ordet åsna, litet varstans. Kan en åsna ställa upp i en hästkapplöpning? såg jag häromdagen skrivet i mitt tyska �husorgan� på nätet, Perlentaucher. Frågan aktualiserade detta att vara pristagare i en klassisk svensk författares namn. Det finns ett antal sådana pris och jag har själv tidigare belönats med bland annat Tegnérs och Selma Lagerlöfs. Var gång får man frågan om prisnamnet är en förebild för pristagaren, vilken relation man har till honom eller henne. Man kan naturligtvis säga stora ord och vackra ord. Men just i det ögonblicket upplever man ingen relation alls. Och förebilder... Jag tror inte på konstnärliga förebilder. Frågan uppträder ofta och som kvinna skall man helst ha kvinnliga förebilder. I själva verket blir man alltid förvirrad av frågan och om man alls svarar är man konventionell och retorisk. För hur skall jag alls kunna se mig själv i relation till dessa ... fullblod, litteraturhistoriska milstolpar, etablerade i en litterär samtid så oändligt avlägsen den som vi lever i idag. Det är åtminstone ett litet ljusår mellan den litterära offentlighet som Sven Delblanc levde i och den som jag – för att inte tala om yngre författare – lever i och ändå handlar det inte om särskilt många år. Han levde i en tid av större publicistisk auktoritet, man fick oftare tala till punkt i en tidningsartikel. Medierna var färre. Mediet var ännu inte budskapet, på 1970-och även 80-talet trodde man att MacLuhans idé om mediet som budskap var en modernistisk tankefluga som inte skulle förverkligas. Idag är teknologin själva kulturen, på ett helt annat sätt än i Delblancs mest aktiva tid, en kultur som snabbförbrukar ord och inte låter författarna identifiera sig med de mer statuariska skepnader i vilkas namn man delar ut pris.

Bilden av åsnan i hästkapplöpning är inte ett försök med falsk blygsamhet utan en kulturpolitisk iakttagelse. Framför allt avser den inte att nedvädera åsnan, detta tåliga och tidlösa djur som varit människans vän längre än fullblodet och oändligt mycket längre än kapplöpningshästen.

Mitt sista åsneexempel handlar nämligen om litteraturens eget väsen och om den varseblivning som intellekt och logik inte bemästrar och kanske också tillvarons slumpmässighet, som jag började med. Den utgår från Bibeln, Fjärde Mosebok och berättelsen om Bileam och hans åsna. Häromdagen hörde jag någon referera till sagan med den mycket vanliga feltolkningen att Bileams åsna är den som velar mellan hötappar, den tvehågsna, obeslutsamma åsnan.

I själva verket handlar berättelsen om en åsna som rids av spåmannan Bileam, hämndlysten och krigisk på härnadståg mot israeliterna. Vid ett vägskäl står en ängel och motar ekipaget för att hindra mannen i hans uppsåt. Han förmår dock inte se detta hinder, men det gör åsnan, som tvärstannar och vägrar fortsätta i den riktning som dess herre vill.

Den ser vad ryttaren inte ser – meningen med resan, samt den som inte är meningen med resan. Djuret som normalt har två toners strupljud till förfogande måste till sist vända sig om, få talets gåva och berätta för ryttaren vart de var på väg och varför.

Detta är en bild av författarskap. Av att sitta i en sadel och hålla tyglar och hamra med sin häl på ett djur som har sin egen vilja, ett tamdjur, men otämjbart.

Målsättningen för priset jag fått står nertecknat:

i Sven Delblancs anda bör pristagaren vara en �engagerad demokrat och fri intellektuell� som kan �tala om viktiga ting på ett sådant sätt och med sådan språklig spänst att budskapet når ut till många människor.� Det är förstås juryledamöternas uppgift att bedöma om kriterierna gäller. Vad gäller författaren själv – och jag är säker på att detta är så generellt att det beträffar Sven Delblanc såväl som mig – sitter hon eller han i sadeln och håller tyglarna, har riktning, mål och avsikt. Men själva fordonet, vehikeln – alltså språket – bestämmer vad som egentligen händer.

För författaren själv är viljan, tanken, rentav känslan avhängig det gåtfulla och tystlåtna djur som bär hela det rationella litterära projektet: språket med dess säregna möjligheter, beteenden, avigheter och – framför allt förmåga att locka fram personlighet och egenart ur dem som skriver det.

Var och varannan dag talar jag med författare och skribenter som medger att de egentligen inte vet vad de tycker förrän de skrivit ner det. Säger att de vet faktiskt inte vad de vet förrän de satt ord på det. Om de iför sin tanke de närmast till hands liggande, givna orden, skapas klichén av något vedertaget, hur korrekt och vederhäftigt det än ät formulerat.

Det litterära språket är paradoxalt nog ordlöst innan det skrivs. Det finns inte frystorkat i ens medvetande, redo för användning, utan läcker fram på ett ofta överraskande sätt allteftersom man skriver. Stil, ton och även budskap är resultat av detta läckage. Min förra bok handlade om Knut Hamsun, vars rationella jag – ryttaren - är impopulär. Men han är en oerhörd författare, en författares författare och varför? därför att han inte styr sin åsna så helt med ryttarens vilja. Hamsuns storhet ligger i att han överraskades av vad han skrev. Hans ord präglas av självöverraskning. Språket övertalade honom att vara mer än han intellektuellt sett var.

Med detta resonemang, som i sin hast åsnebryggar flera frågor om skrivandets väsen - och som dessutom hävdar att i kapplöpningen måste varje fullblod lyda åsnans lag, avslutar jag nu – inte med Iiiihaaaa, utan med ett varm tack till alla som medverkat till detta pris och till att jag har fått det